Reformationsjubiléum återigen! – Leif Svensson

itunes.apple.com/se/podcast/37-leif-svensson/id931297427

Lyssnar på ett eko av den dag i Lycksele vi hade med Stiftshistoriska sällskapet, med lyckselesonen Leif Svensson!

Tvåregementsläran är i fokus, ett ämne jag är lite tudelad till (lätt hänt att se som en ordvits, men inte bara därför jag säger det, Luther är lite dubbel för mig)!

Allt gott till er!

Galileo dömdes till döden av kyrkan – tro och vetenskap en ständig konflikt

Denna rubriks innehåll är inte allt för ovanlig. Det kommer i den påbörjade bloggserien i apologetik (alltså att försvara den kristna tron) att komma mer om tro och vetenskap, men jag vill redan nu ge ett litet bidrag i form av några sidor ur John Lennox bok Guds dödgrävare där han tar upp vetenskapen och tron och just i detta tycke om Galileo och hans påstådda kamp mot kyrkan.

För den som vill läsa bloggserien återfinns den här:

Del 1 om att vara kristen i sin vardag

Del 2  en slags grundkurs om Bibelns trovärdighet

Konfliktmyter: Galilei och den romersk-katolska kyrkan

Urdrag ur John Lennox Guds dödgrävare sid. 30-34. Översättning: Mats Wall

Från: CredoAkademin

Att vi [i denna bok] så tydligt skiljer skapelselärans påverkan från annan religiös (inklusive kyrkopolitisk) påverkan på vetenskapens uppkomst beror huvudsakligen på att vi därigenom bättre kan förstå två av de paradigmatiska berättelser som ofta används för att vidmakthålla den allmänt utbredda uppfattningen att vetenskapen ständigt legat i krig med religionen – en föreställning som ofta brukar benämnas ”konflikttesen”. Dessa berättelser handlar om två av historiens mest omtalade konfrontationer: den första var alltså den mellan Galileo Galilei och den romersk-katolska kyrkan, den andra var debatten mellan T H Huxley och Samuel Wilberforce om Charles Darwins berömda bok Om arternas uppkomst. Vid en närmare granskning visar sig dessa berättelser inte alls stödja konflikttesen, en slutsats som säkert kommer som en överraskning för många. Likväl är det en slutsats som har historien på sin sida.

Först och främst kan vi konstatera att Galilei faktiskt ingår i vår lista över gudstroende vetenskapsmän. Han var varken agnostiker eller ateist – bara oense med dåtidens teism. I sin lysande biografi Galileo’s Daughter avlivar den amerikanska författarinnan och vetenskapsjournalisten Dava Sobel effektivt myten om Galilei som ”en avfälling som skrattade åt Bibeln”. Det visar sig att Galilei fullt och fast trodde på Gud och Bibeln och gjorde så i hela sitt liv. Han menade att ”naturlagarna är skrivna av Guds hand på matematikens språk” och att ”människans medvetande är Guds verk och därtill ett av de allra främsta”.

Vidare fick Galilei en hel del stöd från religiösa intellektuella – åtminstone till en början. Astronomerna vid den mäktiga jesuitiska utbildningsanstalten Collegio Romano stödde från början hans astronomiska arbete och hyllade honom för det. Han mötte emellertid häftigt motstånd från sekulära filosofer, vilka upprördes över hans kritik mot Aristoteles.

Detta kunde inte annat än skapa gnissel. Dock till en början, märk väl, inte med kyrkan. Så uppfattade i alla fall Galilei saken. I sitt berömda brev till storhertiginnan Christina (1615) säger han att universitetsprofessorerna gjorde så hårt motstånd mot honom att de sökte förmå kyrkans ämbetsmän att fördöma honom. Vad det egentligen handlade om för professorernas del var naturligtvis att Galileis vetenskapliga resonemang hotade den allt genomsyrande aristotelismen inom akademin.

I den framväxande moderna vetenskapens anda ville Galilei fast Guds dödgrävare ställa teorier om universum på grund av bevisning och inte på resonemang där man åberopade på förhand bestämda postulat och framför allt Aristoteles auktoritet. Därför beskådade han universum genom sitt teleskop. Vad han upptäckte slog hål på några av Aristoteles viktigaste astronomiska spekulationer. Till exempel upptäckte Galilei solfläckar, vilket svärtade ner Aristoteles ”fullkomliga sol”. År 1604 observerade han också en supernova, vilket ifrågasatte Aristoteles ”oföränderliga himlar”.

Aristotelismen var den rådande världsåskådningen. Den var inte bara det paradigm inom vilket vetenskapen måste bedrivas utan också en världsåskådning där sprickorna redan började rämna. Den protestantiska reformationen utmanade även den romerska maktpositionen, vilket gjorde att den religiösa tryggheten ur påvedömets perspektiv befann sig under växande hot. Följaktligen var detta en orolig tid. Den hårt ansatta romersk-katolska kyrkan, som i likhet med de flesta andra hade omfattat aristotelismen, upplevde att de inte kunde tillåta något ifrågasättande av Aristoteles. Ändå hade det börjat ryktas (särskilt bland jesuiterna) att själva Bibeln inte alltid gav stöd åt Aristoteles. Men dessa rykten var ännu inte starka nog att förhindra det mäktiga motstånd mot Galilei som så småningom skulle uppstå inom såväl akademin som den romersk-katolska kyrkan. Men orsaken till detta motstånd var trots allt inte bara intellektuellt och politiskt. Avund och – måste erkännas – Galileis egen brist på diplomati var också bidragande faktorer. Han irriterade dåtidens elit genom att publicera sina skrifter på italienska och inte som brukligt på latin. Syftet var att ge vanligt folk en känsla av intellektuell makt. Han gav sig hän åt vad som senare kom att kallas vetenskaplig folkbildning.

Galilei utvecklade också ett föga framsynt oskick att i skarpa ordalag fördöma dem som inte höll med honom. Han gjorde det heller inte lättare för sig då hans tidigare vän och välgörare, påve Urban VIII, yrkade på att Galilei i sitt verk Dialogo (’Dialog’, i senare upplagor kallad ’Dialog om de två världssystemen’) skulle infoga ett resonemang som påven själv hade utarbetat. Det gick ut på att eftersom Gud var allsmäktig kunde han skapa ett visst naturfenomen på många olika sätt, och därför var det förmätet av naturfilosoferna att påstå att man funnit den enda rätta lösningen. Galilei gjorde påven pliktskyldigast till viljes men gjorde det genom att lägga hans resonemang i munnen på en enfaldig figur som han kallade för Simplicio (ung. ’pellejöns’). Det skulle nog i moderna ordalag kunna betraktas som ett klassiskt självmål.

Det finns naturligtvis ingen ursäkt för att den romersk-katolska kyrkan använde sig av inkvisitionens makt för att tysta Galilei, inte heller att det tog flera hundra år för kyrkan att återupprätta honom. Det bör emellertid nämnas att Galilei – återigen tvärtemot den allmänna föreställningen – aldrig utsattes för tortyr. Hans efterföljande ”husarrest” tillbringades mestadels i lyxiga, privata slott som ägdes av hans vänner.

Det finns flera viktiga lärdomar att dra av historien om Galilei. Först en lärdom för dem som är benägna att ta bibelordet på allvar. Det är svårt att föreställa sig någon som nuförtiden tror att jorden är universums medelpunkt och att planeterna och solen kretsar kring jorden. Det betyder att man ansluter sig till den heliocentriska, kopernikanska världsuppfattning som Galilei kämpade för. Likväl menar man inte att detta strider mot Bibeln, trots att nästan varenda en före Kopernikus i likhet med Aristoteles trodde att jorden var universums fysiska medelpunkt och följaktligen använde sig av en bokstavlig bibeltolkning för att stödja den tanken. Vad har hänt som gör att man nuförtiden ser det hela annorlunda? Jo, helt enkelt att man numera anlägger en mera sofistikerad, nyanserad syn på Bibeln. Man inser att när Bibeln till exempel säger att solen ”går upp” så talar den fenomenologiskt – det vill säga att den beskriver saken utifrån iakttagarens perspektiv och inte begär att man måste tro på någon viss sol och planetteori. Dagens vetenskapsmän gör precis likadant: de pratar också ibland om att solen går upp, men deras ord brukar fördenskull inte tolkas som att de är obskuranta aristotelianer.

Men den viktigaste lärdomen är att vi bör vara ödmjuka nog att skilja mellan vad Bibeln säger och vår tolkning av den. Bibeltexten skulle kunna vara mycket mera sofistikerad än vad vi tror. Därför löper vi också risk att använda bibeltexten för att stödja idéer som den aldrig var tänkt att förmedla. Så tänkte åtminstone Galilei, och historien har gett honom rätt.

Slutligen finns det en helt annan lärdom som man ofta bortser från, nämligen att det faktiskt var den bibeltroende Galilei som kom med en bättre vetenskaplig förståelse av världen. Detta skedde som vi har sett inte bara tvärt emot vissa kyrkliga ämbetsmäns obskurantism utan även (och framför allt) tvärt emot det motstånd (och den obskurantism) som dåtidens sekulära filosofer visade prov på. Dessa var i likhet med de kyrkliga ämbetsmännen hängivna anhängare till Aristoteles. Dagens filosofer och vetenskapsmän behöver sålunda visa ödmjukhet när de ställs inför fakta, även om dessa fakta skulle förmedlas av någon som är gudstroende. Avsaknad av gudstro garanterar inte vetenskaplig rättrogenhet, lika lite som gudstro gör det. Kritik av ett rådande vetenskapligt paradigm är precis som på Galileis tid förenat med risker, oavsett vem som framför kritiken. Således finner vi att ”Galilei-affären” egentligen inte alls bidrar till att bekräfta den förenklade bilden att det råder en konflikt mellan vetenskap och religion.

Apologetik del 2 -Att tro på en gammal sagobok

Hur kan du tro på något som står i en [så] gammal bok?

En invändning som inte är allt för ovanlig mot din och min kristna tro. Det är också en invändning som det trevliga bibelstudiet/bönegruppen/ungdomssamlingen med den goda kladdkakan kvällen före  inte riktigt förmår svara på.

Det finns löjligt många skäl att sätta sin tilltro till Bibeln och det kommer att komma några av dem i denna bloggpost och fler i andra poster framöver, men först tänkte jag att vi skulle tänka till.

Vi som kristna förväntas allt för ofta stå till svars för vår tro, som om den i sig behövde försvaras, men ofta har den som inte omfattar den kristna tron inte särskilt mycket att komma med mer än förutfattade meningar om tro, Jesus, Bibeln etc.

Så det första som vi kan göra när vi möter en invändning likt denna om sagoboken är att se på frågan vi får, det kan vi alltid göra när någon ifrågasätter vår tro.

Frågan vi kan ställa oss är: Avgör verkligen någontings ålder hur sant det är?

Svaret är förstås: Nej!

Låt oss se på några viktiga, inte helt nytillkomna, fenomen som oftast omfattas av människor vi möter: Tryckfrihetsförordningen är lite drygt 250 år, är det en dålig sak bara därför? FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är drygt 60 år, är de mindre rätt än om de skulle skrivas idag? Demokratin räknar sina rötter tillbaka till det gamla Aten för cirka 2000 år sedan, är det en dum idé bara för det? För mycket länge sedan, långt innan Jesus vandrade omkring på jorden, visste man att jorden var rund.

20080816eclipsed2

Månförmörkelse visar jordens runda skugga                                               (Bild: Graham.beverley – https://commons.wikimedia.orgwindex.phpcurid=4572435)

 

Newtons lagar från 1600-talet duger för att skicka ut rymdfarkoster i solsystemet, bör vi räkna på något annat sätt bara för att det är gamla kunskaper? Hur är det med Arkimedes princip (och hans andra matematiska upptäckter), Pythagoras sats, alla de astronomiska observationer och beräkningar som olika högkulturer under mänsklighetens historia gjort? Ska allt det, trots att det är korrekt, betraktas som mindre sant ju längre tiden går? Nej, så är det förstås inte.

Sanning har att göra med om något skett som det berättas eller inte, sanning har inte egentligen med tidsavstånd att göra. Om det är sant att Big Bang har skett då har den skett även om det är så länge sedan att inget i det fysiska universumet kan ha hänt före. Ålder har inte med osanning att göra, sanning är inte relaterat till tiden utan till om något är sant eller ej.

Vad kan sägas positivt om Bibeln när vi då hjälpt vår motpart att tänka ett varv till?

Först och främst tänker jag på: Fokusera på Nya Testamentet, alltså om Jesus och den tidiga kyrkan! Gamla Testamentet är överkurs om detta ska vara en introduktion. Tyvärr är det lätt att få stå till svars för alla delar av Bibeln även om du blev kristen igår och började läsa den först i kväll. Några saker om Gamla Testamentet kommer jag att ta upp i kommande delar av denna bloggpostserie, till exempel skapelseberättelsen.

Om du måste rättfärdiga varför du börjar prata om den del som handlar om Jesus så kanske du kan argumentera att du ju är kristen och att kristendomen handlar om Jesus främst?!

20170321_151733

Bibelns berättelser om Jesus står säkert som verklighetsskildringar 

Några argument för Bibeln:

  1. Bibel är inte en bok utan flera, det är alltså flera olika personer/källor som berättar om samma saker.
    • Nya Testamentet består av många (27 st) och har fem huvudförfattare/källor (dels de fyra som skrivit evangelierna (Matteus, Markus, Lukas, Johannes) och Paulus som skrivit de flesta breven).
    • För andra antika personer är antalet källor som berättar om händelsen/personen ofta en eller två och då är det främst kejsare, kungar eller andra makthavare eller i alla fall personer som rört sig i viktiga delar av världen (alltså till exempel viktiga städer som Rom, Aten etc) som omskrivs, inte en avrättad snickare från en avkrok av världen (som det romerska riket lite ödmjukt kallade sig självt).
  2. Det Bibeln berättar om skrevs ned mycket nära i tid händelserna som skildras
    • På goda grunder kan vi anta att Jesus korsfästes ungefär år 30. De första skildringarna av detta skrevs ned på 50- och 60-talet (mellan 20-30 år efteråt) (det är de vi finner i evangelierna) och enstaka delar formulerades antagligen inom fem år från Jesu korsfästelse, det är de som vi återfinner i Nya Testamentet i form av trosbekännelser.
  3. Av antika dokument har vi aldrig kvar originalen, bara kopior av kopior av kopior, helst vill man ha så kort avstånd i tid från att originalet skrevs till att kopian som vi har bevarad gjordes.
    • Bevarade kopior av Johannesevangeliet som skrevs på 90-talet, har hittats från ca år 120 (John Ryland papyruset). Alltså trettio år mellan original och kopia.
    • För Markusevangeliet (skrivet på 50-talet) och 1 Timoteusbrevet (skrivet före år 62, eftersom författaren Paulus blir avrättad då) finns bevarade kopior från år 68 funna i de så kallade ”Döda havsrullarna” i Qumran.
    • Ingen annan antik text kommer i närheten (skillnaden är århundraden längre tid för de flesta antika texter från ursprunglig text till den kopia vi har idag).

Slutsats

Bibeln berättar en sann historia, den måste den som inte tror på Jesus förhålla sig till. Så småningom återkommer vi med tankar kring det övernaturliga i Bibeln som ofta är en stötesten för den som inte är kristen.

Glad fastlagsdag! 

Firar denna festliga förberedelse för sista gången detta år med fläsk och bruna bönor.

wp-1488290350565.jpg

Detta reformationsjubileumsår får vi minnas Luthers ord om böner: ”Kort ska man be, men ofta och starkt.”

wp-1488290358819.jpg

Detta kyrkovalsår får vi se upp för valfläsket (detta är dock från gris): Allt är inte passande i Kristi kyrka.

Och förstås: Fastlagsbulle!

wp-1488290315104.jpg

Nu är det uppätet, så vad gör jag nu då?

Några kreativa sätt att fira fasta och göra en fasta i Jesu efterföljelse har jag tagit upp förut, de är ju förstås aktuella fortfarande!

På olika sätt kanske de speglar bibelordet

Detta är den fasta jag vill se (Jesaja kapitel 58 vers 6 ovh framåt)

Ett annat förslag kom i min väg igår på Facebook: Att ha en ny person eller företeelse för varje dag under fastan, men söndagarna öppna för andra av Guds infall. Vi får också utmana och stödja varandra i alla vänlighet och välmening under de dagar som nu kommer i den förberedelsetid som fastan är

Vi får minnas att fastan är en bra tid eftersom vi då får avstå för att fylla på, fylla våra liv med den mat som verkligen är viktig: Livets bröd, Jesus Kristus.

Apologetik del 1- Om att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Att vara kristen i Sverige är hur odramatiskt som helst, vi riskerar inte att förses med svart huva och tvingas ned på knä på Medelhavets strand för att halshuggas, bara för att vi tror på Jesus Kristus. När jag gick i skolan kom det ut en bok om en skolskjutning i USA, den hette: Hon svarade ”ja” och finns nu som film. Förövaren hade frågat flickan som såg på mig från bokomslaget: ”Är du kristen?” och hon svarade: ”Ja”. Han sköt henne i huvudet.

Sådant behöver vi inte konfronteras med i Sverige. Tack gode Gud! Men ofta nog är det svårt att säga ”Jag är kristen”.

Det här är första delen i en bloggpostserie tänkt som stöd till alla oss som trivs med Jesus, med kyrkan vi är med i, som ändå skäms eller tvekar en smula när frågan vad vi tror på kommer, vi som gärna svarar att vi såg på skidor eller var på fotbollsmatch i helgen, fast höjdpunkten var ungdomskvällen eller gudstjänsten eller bönegrupper.

Bloggpostserien är skriven av en kille som heter Martin Walldén, en kille som ägnat hela barndomen åt att växa upp i kyrkan, som hade många av sina bästa vänner i kyrkan, som där upplevde en miljö som var varm och tillåtande och som fick honom att växa, men som då högstadieläraren frågade vilka som var kristna i klassen ändå inte våga räcka upp handen, bara mina två andra trosfränder vågade.

Jag tänkte så här i första inlägget i serien dela några tankar om vad det är vi ger oss in i då vi offentligt bekänner oss som kristna (alltså vid de tillfällen då vi inte kan slingra oss undan utan faktiskt måste medge att vi är kristna). Badvattnet i rubriken är vår samtid och dess kulturyttringar, grundfilosofi och åsiktsriktningar. Vi kan tänka oss en bassäng med vatten, den kan objektivt beskrivas ha en temperatur på X grader Celsius, men ändå kommer en person som just kommer upp ifrån en isvak att beskriva upplevelsen och temperaturen som mycket annorlunda jämfört med den som just kommer ut ifrån en bastu. Du och jag som kristna kommer från ett sammanhang, den som inte tror på Jesus kommer från ett annat. Vi möts på ett och samma ställe, men våra upplevelser och våra förutfattade meningar om vår tid och det vi samtalar om skiljer sig ändå åt väldigt ofta.

Vi lever i ett sammanhang som automatiskt klumpar ihop dumhet med kristen tro, som njuter av att säga att ”Jag tror på vetenskapen”, ett samhälle som tycks tro att detta är normen trots att det är ganska ovanligt i jämförelse med övriga länder i världen.

Du och jag har uppförsbacke, vi kommer från den goa värmen i bastun där tron ger oss mening och sammanhang, där vänner rycker om och stöttar varandra, där smarta filosofer skriver böcker och debatterar offentligt om den kristna trons sanning och koherens, om Bibelns trovärdighet och nyateismens tillkortakommanden, men så i den där basängen där vi just möter någon som upplever verklighetens badvatten helt annorlunda då flyger de goda argumenten bort, vi snubblar och tystnar. Denna första bloggpost kommer jag inte förse någon med något som helst material för att möta den andre som inte alls har så goda skäl som vi kanske lätt tror och den icketroende lätt tror, påhejad av omvärlden, jag kommer bara belysa att det är inte så konstigt att vi tystnar, allt tycks tala emot oss, men jag vill komma med en uppmuntran: VAR OCH EN AV OSS KAN SLIPPA STÅ UTAN SVAR!

2017-02-05-10-10-50

Från ett håll kan det se ut som en oerhörd uppförsbacke, nästan omöjlig att ta sig uppför

2017-02-05-10-12-36

Från ett annat håll är det en knappt märkbar liten sluttning

Kanske verkar det vara en oöverstiglig backe detta att kunna åtminstone lite grand försvara sin kristna tro, men jag tror att det handlar om att vår samtid får oss att tro att berget måste bestigas på icke-kristnas vis. Så är det inte, berget har många vägar upp och en del är lättare, men upp till toppen kommer man ändå!

Eller annorlunda uttryckt: Många invändningar mot kristen tro är inte så allvarliga eller svåra som vi och icke-troende tycks tro eller mena, men för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om att uppleva att det blåser snålt när man kommer ut som kristen vill jag ge er tre nutida, offentliga exempel på personer som utan att ha gjort något dåligt, bara gjort det de skulle, ändå råkat i blåsväder på grund av att de är kristna.     

Elisabeth Svantesson

När hon utsågs till arbetsmarknadsminister av regeringen Reinfeldt blev det mycket skriverier om hennes tidigare medlemskap i Livets ord och Ja till Livet. Man hade till och med en omröstning på Aftonbladets hemsida om det var ett problem att Svantesson tidigare varit med i Livets ord, vilket 72 % ansåg.

Alice Bah-Kuhnke

Hon fick ett veritabelt drev mot sig när hon skulle bli ny kulturminister. Hon sa i en intervju: ”Jag får aldrig så många hatbrev som när jag säger att jag är kristen. Är inte det intressant? Och då är jag ändå både svart och kvinna.”

Per Eriksson

Per Eriksson hamnade i blåsväder innan han ens hade tillträtt som rektor för Lunds universitet 2009. När det blev känt att Per Eriksson är praktiserande kristen – tidigare pingstvän, nu tillhörande Hyllie Parkkyrka, en frikyrka ansluten till Baptistkyrkan, blev det hetsig debatt. Lärare vid Naturvetenskapliga fakulteten hävdade att Erikssons frikyrkliga bakgrund stod i kontrast till Universitetets värderingar. Frågan nådde ända upp i riksdagen.

Tack för att du följt med så här långt! Nästa gång börjar vi vandra uppför motlutet genom att se på någon eller några invändningar som vi möter som kristna på fikarasten, på träningen eller när vi träffar andra människor som inte delar vår tro på annat sätt.

Nästa inlägg kommer på lördag!

Kristen = kärlekens budbärare? Ett ont knä ger insikter?!

För några dagar sedan uppsökte jag vårdcentralen när knäet gjorde ont. I väntrummet var det den sedvanliga stillsamheten, ett tidningsställ och en TV som lockade ögonen till slötittande på något mer eller mindre relevant. På vägen till tidningsstället, i jakt på något teknikrelaterat eller i alla fall någon serietidning, lät jag ögonen glida upp på den lysande tv-bilden.

IMG_3155.JPG
Där var hon! ”Ängeln på Malmskillnadsgatan”, Elise Lindqvist. Plötsligt hoppades jag på en längre väntan så att jag hann höra hela samtalet mellan Elise och Malou von Sivers.

Vilken person hon är, vilket föredöme, vilken inspirerande bok hon skrivit!

IMG_3152.JPG
Så tänkte jag vidare, på mig själv, på alla mina bröder och systrar, alla syskon i tron, alla vi som mött Jesu kärlek, upprättelse, vänskap, räddning, förlåtelse, nåd; kort sagt Guds godhet. Jag tänkte att detta är ju vår kallelse, att sprida budskapet om Guds kärlek till världen, den som drev honom att dö och uppstå för att vi skulle räddas och kunna ha gemenskap med Gud!

Jag tror att vårt uppdrag inte är att hamna i skyttegravar kring mellanösternkonflikten, inte att berätta för HBTQ-världen att del i denna del av samhället gör att det är omöjligt att bli frälst, jag tror att vårt uppdrag i ganska liten utsträckning går ut på att döma, utan mer att älska (även när vi förmanar), att älska och att följa Jesus i hans kärlek till världen!

Jag tror att vi har uppgift att allt som oftast att peka på vad som är rättfärdigt, men än mer och än oftare att på olika sätt vittna om kärleken och räddningen genom vår milde Herre och Frälsare Jesus Kristus.

Inte alltid lätt, men trots allt har vi ju fått den helige Ande till hjälp, tröst, stöd och utrustare!

Mellanöstern – utrymme för fler tankar

Jag tror att det finns stort utrymme för nyansering i den svenska debatten kring Israel och de palestinska araberna, ett sådant försök tycks komma från socialdemokraternas ledare, Stefan Löfven.

Stefan Löfven (S) http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/07/13/Stefan-Lofven-S-Hamas-bar-ansvar/

Vi har ju som mänsklighet och som kristna ett särskilt ansvar för att bära våra bröder och systrar som drabbas i konflikter likt denna eller andra.

Att grilla en präst – Vad svarar du när Janne Josefsson ringer?

I dagarna har ett avsnitt av Uppdrag granskning sänts, ett avsnitt där Svenska kyrkan och hennes präster och teologi hamnat i blåsväder, därav dessa tankar.

Vad svarar du när Janne Josefsson ringer? är namnet på en bok jag funnit i mina svärföräldrars hylla, en viktigt fråga i de politiska sammanhang de kan förknippas med, en fråga som nu kommit in i Svenska kyrkans och kristenhetens hägn (det var inte första och inte sista gången, men den för tillfället aktuellaste gången som kristenheten hamnat i blåsväder).

Jag vet inte om det finns ett givet svar på frågan med Janne Josefsson, eller om en blir lyssnad på när en försöker prata med en reporter ifrån Uppdrag granskning, men det jag förstått av tv-programmet är att några präster i en själavårdssituation har lyssnat på sin konfidents  tankar, känslor och brottning och, precis som tanken är med ett själavårdssamtal, hjälpt till att lägga brottningen i Guds goda händer.

20140531-150749.jpg

Svenska kyrkan, en kyrka där alla får rum, där Jesus är i centrum och du och jag blir höra i brottnignen med våra liv!?

Någon form av ramaskri har utbrutit där människor från skilda håll (bland annat Svenska kyrkan och Uppdrag granskning) glider på sanningar, angriper och/eller undviker att stötta. Ganska många övertramp har skett tycks det mig och det gör ont i mig när människor behandlas illa, oavsett sexuell läggning, etnicitet, tro eller av vilket annat skäl som helst.

En annan tanke om storheten i det enskilda själavårdssamtalet kommer till mig när jag försöker formulera varför Uppdrag gransknings metod känns så fel; tänk att det finns ett sammanhang där någon lyssnar på dig och mig, någon som inte är FRA, inte Google ingen som vill ha ut något av dig och mig utan som vill vara Guds, den allsmäktiges, nåderikes, barmhärtiges öra och som är helt på din och min sida i vår brottning med våra liv!

Gud välsigne din kyrka över hela världen, full av fallna, syndiga människor som jag, ändå använder du oss för att sprida det goda budskapet om din kärlek och din räddning till och av oss människor!

 

Romernas nationaldag

Nationaldag utan tryggt och vänligt hem på jorden. Ett förhållande som gäller många människor, många folk, men idag vill jag särskilt tänka på och be för mina romska vänner, de flesta för mig tyvärr helt okända.

File:Flag of the Romani people.svg

”Käre Gud, förbarma dig! Över mina romska bröder och systrar och över oss alla, att kunna leva som bröder och systrar i en gemensam värld!”

Efter ett stormigt kyrkoval, predikan om enheten i Kristus

Det har blivit dags att uppdatera omvärlden utanför Örträsk vad som timade i kyrkan den första september när firningsämnet var ”Enheten i Kristus”. Jesaja leder oss uppför Sions berg i denna predikan för fjortonde söndagen efter trefaldighet.

Väl bekomme!

Solen går upp, ett fälttecken ska resas, för Lycksele och för Sverige och för världen

Solen går upp, ett fälttecken ska resas, för Lycksele och för Sverige och för världen

%d bloggare gillar detta: