Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! Hur gamla är de?

Vi har alltså blivit föräldrar till två småkillar, tvillingar. Ofta får vi frågan

Hur gamla är de?

och då svarar jag ofta lite dröjande eller svävande

Jaa, ungefär två och ett halvt

Varvid det ofta uppfattas ungefär i stil med

Ja, just det det vet de inte riktigt, de har inte så bra koll i andra länder.

Men anledningen till att jag kan svara lite svävande är vad som kommer med ett svar om en viss ålder.

Svarar jag att de är ett och ett halvt, eller för den delen två och ett halvt, så kommer många åsikter om vad de kan, ska kunna, ska göra eller hur vi ska bete oss gentemot dem. Ofta förstås kopplat till egna erfarenheter.

Men så enkelt är det inte med adopterade barn och ålder emellanåt, det kan komma an på så  mycket mer.

Är de födda för tidigt som våra små? Hur länge ska man då kompensera åldern? Hur och var har de tillbringat tiden innan man blev en familj/den familj man nu är? Hur påverkar det trygghet, förmåga etc?

 

2015-08-14-18-46-17

Hur gamla är ni egentligen?

Ofta tänker och funderar man nog än mer på adopterade barn och deras utveckling än på biologiska?! ”Är detta normalt?” är den stora frågan Beror det eller det på att hon eller han är adopterad? Våra små har till exempel kanske inte samma språk som deras storebror hade vid samma ålder, men de kanske klättrar, springer och hoppar mer ändå tänker man mer på vad som eventuellt saknas än vad som finns.

Våra tvillingar har flera saker som gör att språket har uppförsbacke: de har bytt språkmiljö, de är inte äldstabarn, de är tvillingar. Ett barn med välflytande språk ses ofta som äldre än vad de är, men gällande adopterade barn så är man som förälder ändå potentiellt orolig; tänk om detta bara är sådant ”ytflyt” (alltså att språket flyter fint, men förståelsen hos barnet är betydligt mindre).

Så hur gamla är våra små? Ja, vad säger man? Du kan få deras födelsedag, deras fådelsedag (dagen då vi blev en familj), men det beror på. Håller vi tillbaka dem för att öka deras trygghet eller släpper v taget snabbt för att de ska växa till som personer? Vem vet och vad är rätt?

En speciell balansgång är det i alla fall redan att vara människa, att vara förälder än mer kanske och kanske ännu mer att vara förälder till adopterade barn?

Frid på er alla!

Annonser

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! ”Får jag hålla honom?” Anknytningsteori i praktiken

Många uppskattar våra två nya familjemedlemmar, vi också förstås. Många vill förstås hälsa och gulla, krama och gärna hålla. Men tyvärr, svaret på frågan

Får jag hålla honom?

är

Nej, tyvärr, kom tillbaka om ett år så får vi se.

Tråkigast är det kanske för far- och morföräldrar, att inte får vara riktigt så nära som man vill. Att trösta, att mata, vagga till sömns, att byta blöja – allt är uppgifter som bara föräldrar gör.

Men så tråkigt, varför?

Jo, av den enkla anledningen att vi ligger efter, vi ligger hela gossarnas tid i magen efter och hela deras tid ute i välden innan vi blev en familj med varandra. Man kan kortfattat säga att vi ägnar tiden åt att berätta för dem det som barn bör få veta; du har ett par föräldrar, vi är här för dig, vi är alltid här för dig, du kan vara glad, arg, charmig, irriterande, du kan vara vad som helst, men du är vårt barn och vi släpper inte taget om dig så du kan släppa taget och våga vara barn. Du kan våga tro att någon finns för dig, du kan knyta an till oss!

För det är ju detta det handlar om – anknytning

Det är detta att komma varandra nära, att öppna upp för varandra, nästan att ta varandra för givet, det är det som vi försöker kommunicera till våra nya små! Oavsett vad du bär med dig så är det så att vi är här för dig.

Barn är olika – Ibland måste man vakna på småtimmarna

Man talar om att barn kan vara signalsvaga och att barn kan vara signalstarka, de betyder att ett barn som sänder svaga/inga signaler måste man vara oerhört lyhörd för att det ska börja knyta an. Till exempel så får man skippa sina begär, om du hör ett litet gnyff mitt i natten (ett som du med ett biologiskt barn ofta släpper för att se om vederbörande kanske somnar om (allt för några minuter sömn till)) så går du dit, är med barnet och ser till att det förstår att det är lönt att signalera, för det finns en mottagare som bryr sig!

Ett signalstarkt, eller vad jag egentligen tänkte på här; ett utåtriktat barn kan upplevas charmig och kommunikativt, men detta kan vara en strategi för att klara sig i exempelvis en barnhemsmiljö, ett sätt att få uppmärksamhet. Det kan leda till gränslöshet som hindrar anknytning till ett par föräldrar. Här får man passa sig så man inte låter barnet allt för fort hoppa från famn till famn, här får man förvissa sig om att barnet vet vems famn som alltid finns, vem är min mamma och pappa?

Anknyting - banden som gör oss till familj

Anknyting – banden som gör oss till familj   Interiör från CSS-barnhem i Taipei

En lyckad anknytning

En lyckad anknytning är vad varje adoptivförälder drömmer om och våndas över, kanske kan det sägas vara när barnet omedelbart vänder sig till föräldern då det är ledset, trött, hungrigt etc?! När man förstår att barnet ser föräldern som det godas källa och det ondas besegrare!?

Förälderns anknytning

Ja, finns det anknytning för föräldrar? Jag tror det, lite som att man måste växa in i rollen oavsett hur man får barn. För de flesta föräldrar kommer nog någon slags känsla av ”Jag gör allt för dig!” oavsett hur man fått sitt barn, men det finns fortfarande de som exempelvis får förlossningsdepression eller av andra skäl inte alltid helt förmår att omedelbart ta barnet helt upp i hjärtat. Så kanske är det relevant att tänka lite kring hur man själv har det i sina känslor etc gentemot barnet oavsett hur vi fått dem?

Nya perspektiv 

Så har det blivit dags för nya perspektiv, idag börjar stora lilleman kyrkans barntimmar på Norrängskyrkan! Ett stort steg för en förälder, men ett litet steg för ett barn?!

Mot nya horisonter

Mot nya horisonter

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! Men hur säger man? Uppdaterad

– Hej! Hur är läget?

– Jo, tack! Bra! Vi har fått barn, tvillingar.

– Oj, tvillingar! Grattis! Hur går det då? Hur är det med Anna-Sara?

– Jo, det är nog bra, lite trött förstås. (Vadå med henne, jag då? Jag har väl rest lika långt, varit borta lika länge och är väl också uppe på nätterna?, vad menar h*n?)

Detta samtal har aldrig inträffat, däremot en hel del andra förstås som ofta sker när något nytt inträffat i ens liv, och särskilt när det gäller något som verkar beröra så många som att få barn! Alla samtal är dock inte lika roliga, särskilt inte när barnen kommit till en genom adoption.

Taiwan 1

Följande samtal har inträffat (dock vid tillfället uppblandat med kakor, kaffe, påtår och samtal om detta, men jag skippar dessa bitar (det var gott kaffe och goda kakor sammanfattningsvis).

– Vad är din relation till den här gossen (alltså en parvel på 12 månader sittandes i barnstol med mig bredvid med matarsked i högsta hugg, Anna-Sara vid ett intillstående bord och likaså tvillingen och deras storebror).

– Det är mitt barn

– Jaha, ni har adopterat? (och så en ursäkt för att vederbörande inte hängt med, vilket förstås inte någon måste göra)

– Så ni har ett eget barn och två adopterade?

– Nej, vi har tre egna barn!

– Har ni alltså fem barn? (Vederbörande ska ursäktas lite grann med att ibland kan det bli lite rörigt på övervåningen, men h*n skulle nog uppmärksammat under de tidigare åren om det redan funnits tre walldénbarn)

Nej, vi har inte fem barn, vi har inte heller ett eget och två adopterade, vi har tre barn, eller om nu det personliga pronomenet ska vara med, tre egna barn.

En annan fråga som jag fått efter att det nytillskott jag bar på armen beundrats var: ”Och hur är är det med er egen gosse?” Tja, en av dem har vi ju nyss pratat med och om och så har vi två till!

Vi har inte heller köpt några barn. Barn kostar dock pengar, rätt mycket, någonstans kring 1-1,5 miljoner kronor från födelse till 18-årsdagen. Mest kostar barn första året, 110 000 kr! En adoption är givetvis inte gratis, inte resa till ett land och inte vistelse där. Vi var drygt fem veckor i Taiwan, klart att det kostade pengar, å andra sidan var det första resan utanför Norden på egen bekostnad för oss (varken Mallorca, Thailand eller ens Turkiet har vi placerat pengar i).

De flesta samtal och tillrop kring våra två nya familjemedlemmar uppskattande och härliga! Tack för dem!

Kanske verkar detta svårt; att prata med överkänsliga nyblivna adoptionsföräldrar? Jag tror inte det dock, man behöver inte vara rädd för att fråga, inte vara rädd för att göra fel, har man redan tänkt den tanken så är man oftast rätt inkännande som person tror jag! Så fråga på!

Ett första födelsedagskalas – en nyordning i livet

Förberedelser inför ettårskalas!

Förberedelser inför ettårskalas!

Idag firar vi våra två nya smås första födelsedag! En nyordning i deras liv och i hela familjens liv! De är dock inte lika medvetna om detta som storebror och vi som är deras föräldrar, de förstår nog inte riktigt innebörden i ballonger och tårta än!

En långsökt koppling, men dock en som jag gjorde när jag gick igenom mina predikningar och upptäckte att ett par som innehåller världens största nyordning inte var upplagda på bloggen, något som nu åtgärdas!

Den störsa nyordningen, det största som hänt, det är givetvis Jesus, Gud själv, hans död och framförallt hans uppståndelse och vad den betyder för alla människor! Vi har genom detta möjlighet att få leva tillsammans med Gud i all evighet! Tillsammans med den som har all makt i himlen och på jorden, den som är rättfärdigheten, kärleken, godheten, värmen, gemenskapen, ljuset!

Predikan på påskdagen 2014 i Lycksele kyrka – några tankar om Jesu uppståndelse och dess historiska förankring!

Predikan på andra söndagen i påsktiden – några tankar utifrån folkm ordet i Rwanda och utifrån Titanics förlisning

Lycksele kommunförvaltning – tänk om, tänk rätt!

Ett enkelt sätt att skaffa sig stora bekymmer är att spara in på barn. Ett endaste barn som hamnar i problem på grund av bristande resurser är nog hur dyrt som helst, och hur tragiskt som helst och hur ovärdigt ett välfärdsland som Sverige och en kommun som Lycksele.

För tillfället är väldigt mycket inom barnomsorgen i Lycksele som är i stöpsleven, i VK och Folkbladet stod att läsa om ett knepigt tänkt besparingsförslag, Detta förslag som nu snart kommer att beredas känns som det smygits på oss i Lycksele kommun och snart har det kanske blivit ödesdigert beslutat.Vad kan vi göra mer? Frustrationen sprutar och vanmakten att kortsiktighet och annat får råda.

Tack Anna för att du får mig att reagera!
Här kommer Annas tankar från radio och Facebook.

20130509-212355.jpg

Idag har jag pratat i radion sägs det. Det är inget jag gillar att göra, eller tycker är roligt på nåt vis. Men ibland får man tänka att ändamålen helgar medlen.
Jag gjorde det för att jag tycker att det är på tok för lite folkstorm i Lycksele vad gäller neddragningar för dom som är svagast och kan säga ifrån minst (alltså äldre och små barn).

Att dra ner på antalet dagmammor (som är den frågan som ligger mig närmast om hjärtat) känns som rent och skärt vansinne.
Jag tror gott om alla som arbetar inom förskolan. Det är med all säkerhet en bra verksamhet – som dessvärre inte passar alla barn. Så fint att vi kunnat välja ett alternativ som passar vårt barn bättre och ett upplägg som vi verkligen tror på.
Om någon hade kunnat presentera siffror på att det alternativet var dyrare än nåt annat hade jag köpt det rakt av. Så är det inte.
Ett barn hos dagmamma kostar i själva verket mindre än ett barn i förskola.

Detta visste inte en av de högst ansvarige politikerna om – enligt inspelning.
Det skrämmer mig.
Känns verkligen tryggt att han spelar lite bingolotto med mina skattepengar.
-”Vi vänder på alla stenar”. Uppenbarligen inte så väldigt noga.

Man har helt enkelt bara bestämt sig för att göra en kortsiktig vansinnesåtgärd som i långa loppet kommer att bli relativt kostsam. (Såna exempel finns det tyvärr rätt gott om i Lycksele).
När barnkullarna ökar – och det gör dom med jämna mellanrum – har man redan knökfullt i samtliga förskolor och enda alternativet är att bygga nytt – eller hitta på nån ny paniklösning som blir kanondyr. Smart va?
Vi får bara hoppas att vi kan låna mer pengar när den dagen kommer.

Det ligger en hund begraven någonstans. Jag vill gärna att det kommer fram vad det är för en hund, och vem som grävt ner den.

Vidare skulle jag vilja veta var alla andra småbarnsföräldrar håller hus? (enligt uppgift finns det över 600 barn i omsorg i kommunen, vilket borde innebära ca 1200 föräldrar och otaliga mor- och farföräldrar).
Är ni helt okej med att det kommer bli betydande förtätningar i förskolan?
Om svaret är ja – sug på denhär- är ni helt okej med att vi går före er i kön för placering om förslaget går igenom?
Detta berör inte bara oss som valt dagmamma – det berör precis alla föräldrar med barn inom den kommunala omsorgen. Och all personal. Och alla i skolan som får ta emot dessa barn om några år.
Egentligen berör det varenda skattebetalare och innevånare i kommunen.

För mig berör det dock mest Doris, 2år, som riskerar att förlora alla kompisar och livet som hon känner det. Och inte minst sin älskade Evy – den person som är hennes mamma, pappa och vän när vi arbetar för att dra vårt strå till den sargade kommunstacken.

P.s. Den politiker som ordnar upp detta har min röst i nästa val D.s.

 

Vad ett inlandsbarn inte kan veta – stöd Lapplandsupproret!

Sitter och tittar på lillemans bilmatta. Det första jag ser är en telefonkiosk och jag tänker: ”Oj, vad han ska undra vad det är!”, han som redan kan låsa upp knapplåset på en iPad/iPhone och bläddra sidor för att komma till den av mormor installerade appen som han gillar bäst, hur ska han förstå att man gick till särskilda små hus ute för att prata med varandra i telefonen. Kanske frågar han: ”Jaha, var det när batteriet var slut i den vanliga mobilen?”

CIMG3535

Bilmattan med det svåra innehållet, duger dock finfint att köra bilar på!

Men plötsligt blir jag påmind om att det kan vara fler saker som han inte kommer veta något om, han och alla andra barn i bygder som inte anses så viktiga. Ambulansen dras in i Åsele och ersätts med en akutbil, vårdplatserna i Dorotea dras in och ständigt är lasarettet i Lycksele hotat. Skolor som är små, där barn trivs och i förekommande fall utvecklar kamratskap istället för utanförskap, läggs ned och ersätts med bussande av barn och stora samlingar av barn. Sedan undrar man varför barn lär sig mindre och varför det är så stökigt.

En del beslut som är obekväma är givetvis riktiga och viktiga, man kan inte se till alla särintressen om man ska ha hand om större enheter, pengarna är begränsade osv. Men ibland skaver tanken inom mig: ”Har vi ersatt människan som måttstock och utgångspunkt, med pengar och Marknaden?”. Jesus varnar bara för en enda avgud; Mammon (alltså pengar och tillgångar).

Tanken skaver, kommer inte lilleman att veta vad bilderna nedan föreställer? Och hur många barn kommer i så fall likt honom inte ha sett en polis, en lokal skola, en brandbil eller en sjukvårdsinrättning inom rimligt avstånd?

Lokal skola, snart lika sällsynt som snö i Sahara?

Lokal skola, snart lika sällsynt som snö i Sahara?

Brandkåren, var god dröj vi har ett stycke att åka, vi är på Brommaplan för tillfället (eller i kanske bästa fall Vasaplan)!? Är det framtiden?

Brandkåren, var god dröj vi har ett stycke att åka, vi är på Brommaplan för tillfället (eller i kanske bästa fall Vasaplan)!? Är det framtiden?

"Drar vi in sjukvården dör de väl av i lappeländet? Då löser sig frågan av sig självt!" Riktigt så illa är väl inte fallet, men nog skulle stat, kommuner och landsting kunna tänka ett var till ibland!?

”Drar vi in sjukvården dör de väl av i lappeländet? Då löser sig frågan av sig självt!” Riktigt så illa är väl inte fallet, men nog skulle stat, kommuner och landsting kunna tänka ett var till ibland!?

För att sammanfatta

Nu är det historiska beslutet taget, det blir en folkomröstning om vården i Västerbotten!

Så tack kära ockupanter och alla eldsjälar i Lapplandsupproret!

Vi får lägga allt arbete i Guds händer!

Vi får lägga allt arbete i Guds händer!

 

 

 

%d bloggare gillar detta: