Apologetik del 7 – Korstågen=den sanna kristendomen!?

Detta är sjunde delen av min serie om hur det är att komma ut som kristen i landet Sverige, där vår officiella religion/dogm inte är den kristna varianten, och några av de invändningar man kan mötas av då.

2017-10-24 18.05.23När jag växte upp då fick vi i skolan höra om Medeltiden och den romersk-katolska kyrkan som styrde allt med järnhand och de som tyckte olika hamnade inför inkvisitionen.

De inte bara var totalitära och hindrade andra kristendomsvarianter och brände folk på bål, de var också emot kunskap och hindrade det fina från antiken och blomma ut och inte förrän vi äntligen blev kvitt detta ok av kristendom kunde den moderna vetenskapen växa fram (wow, härlig mening, jag tror att jag ska återanvända den i ett inlägg om Gud och vetenskap! :-) men de var också obarmhärtiga mot andra religioner vilket främst yttrade sig i de korståg som påven Urban II initierade och som sedermera tog stora proportioner och mängder av oskyldiga muslimer, judar och arabiska kristna blev mördade!

Under Medeltiden styrde kyrkan och man hade inkvistion, vetenskapsfientlighet och korståg som paradgrenar och eftersom kyrkan bestämde så måste detta väl vara kristendomens innersta kärna? Själva dess essens?

Nu förtiden tror jag att ledare som George W Bush och hans retorik och korståg mot terrorister och hur man ser på honom som konservativ kristen och det faktum att en del vapen och vapendetaljer i exv amerikanska armén har bibelord med sig från fabriker gör ganska mycket för att bibehålla den här tanken att radikal kristendom det är att slakta andra ERGO:

kristen tro är verkligen inget för normala människor!

Även på det lokala planet har kyrkan en osnygg historia; i den del av Svenska kyrkan där jag verkar (inom Sápmi, Lycksele församling) så har man en osnygg historia gentemot ursprungsbefolkningen och till detta samiska jubileumsår har Svenska kyrkan gett ut en vitbok för övergrepp som Svenska kyrkan som en del av statsförvaltningen varit med i. Liknande verkar ha förekommit gentemot romer och andra.

Jag har även själv beskrivit min, en del år äldre, kamrats öden i samband med sin konfirmation då prästen nekade deltagande på grund av att han inte hade en kostym (vilket hans mamma inte hade råd med).

Vi har även kristnas inblandning i våldsamheter gentemot abortkliniker, HBTQ-samhället med mera med mera.

Så här kan man säkert fortsätta länge, och som kristen kan det vara svårt att hitta utvägen ur detta, man kan sitta och hoppas på en öppen nödutgång, men tyvärr är det så att inte ens det lilla i denna exposé som inte är sant (alltså detta om kyrkan som  förtryckare och omöjliggörare av vetenskap (jag ska försöka återkomma till det i en bloggpost längre fram, men en försmak finns här)) räddar situationen särskilt mycket.

Så hur är det då? Är inte kristen tro något för normala människor? Eller får vi vara kristna lite trots allt; ”jag är i alla fall inte ond/min kyrka är snäll och vänlig”.

Några tankar på vägen

Dels har inte kristen tro med snällhet att göra utan den handlar om sanning och sanningen skulle kunna vara att detta är en god kristendomstolkning och att det är en sann bild av Guds vilja och att Gud finns och då är det ju ok!

Men själva poängen i min bloggpost är om det är en sann bild av Gud och den kristna tron?

Pergamentrulle hebreiska Lutherresa

Bibeln ställer frågan: Förstår du vad du läser?

Bibeln ger svaret, men kan alla förstå?

Det enda raka bedömningskriteriet för den största delen av världens kristna skulle jag tro är Bibeln; det bör i alla fall vara det! Och då är ju frågan egentligen om det finns bibelstöd för dessa saker som den kristna kyrkan i olika samfund gjort!? Och kanske vad de rörelser gjort som inte direkt ingår i den kristna kyrkan? Här är vi då genast på ett svårt område, inte så mycket för att frågan är omöjlig att besvara eller att det skulle vara så extremt svårt att få fram rimliga hållningar ur Bibelns texter, nej svårigheten är vem vi pratar med! Det här samtalet kan komma att kräva lite tålamod vilja/förmåga att sätta sig in i vad Bibeln säger, det krävs också lite kunskap och lite vana vid bibelläsning för att se kopplingar etc, precis som det krävs viss vana och kunskap för att snabbt och enkelt tillgodogöra sig mydighetstext, sportreferat, ungdomsslang, yrkesjargong och andra specifika texter eller språkvarianter. Om detta är ett samtal över internet så är det nästan dags att här fundera på att avsluta det (bara nästan alltså) för det kräver lite mer samtal än vad som är jättevanligt i sådan här debatter på internet är min erfarenhet, men vi ska ju försöka förstås!

Håll dig till Jesus!

Eller i alla fall till Nya Testamentet, för att blanda in det Gamla Testamentet (GT) blir rätt komplicerat och rätt onödigt, det är absolut så att GT har en hel del svårsmälta ställen, men i det här fallet kan man med fog säga att de hör till det förbund, eller snarare det sätt som förbundet skulle hållas på som gällde för det judiska folket och inte det fullbordade förbundet eller det sätt som förbundet ska hållas av alla oss som lever efter Jesus och som inte är judar. Det är utifrån till exempel Jesu bergspredikan rätt tydligt att det mesta ska tydas genom Jesu liv och person vilket också är den kristna kyrkan ingång i detta; Evangeliet ligger dolt i det Gamla Testamentet och det Gamla Testamentet förklaras i Evangeliets ljus!  

Nu kanske någon börjar förstå vilket samtal som väntar!

Vad mycket teologi!

Vad svåra sammanhang!

Vad ointresserad jag blir!

Men här kommer så poängen!

Wow, fanns det en sådan också!?

Poängen är att detta angrepp på den kristna tron är tvådelad dels:

För oss kristna där det gäller att ta till oss vad Bibeln säger om hur vi ska leva, där vi måste veta att krig aldrig ingår i vad vi gör. Vi måste läsa vad Bibeln säger och läsa sammanhangen, när Jesus säger att han inte kommit med fred utan svärd då måste vi läsa fortsättningen där vi också får se att det inte är Jesus som kommer mana till krig utan konsekvensen av att han finns och säger sig vara den han är etc och människors hörsammande respektive icke-hörsammande och efterföljande av honom kommer att leda till spänningar. Vi vet att Bibelns texter innehåller positiva omdömen om homosexuell livstil, men att inte visa kärlek mot andra fördöms mycket hårdare, att inte vara otrogen sin hustru nämns oerhört många fler gånger (ja till och med att se på en annan kvinna än sin hustru med åtrå är att vara otrogen). Visst finns det etiska ställningstaganden som gör en kristen obekväm i dagens Sverige i Bibeln, men vad jag ser så finns det inget som rättfärdigar något av det som denna artikel inleddes med.

och då kommer vi till den andra delen av tvådelandeheten, den ateistiska/icke-kristna trosbekännaren. För vederbörande är det ju så att för att anklagelsen ska vara giltig så måste du finna stöd i Bibeln och då duger ofta inte gammal skåpmat som man fiskat upp på något forum utan det krävs att man kan visa att Jesus legitimerar korstågen och dylikt.

Eftersmak

Detta är nog det  konstigaste stycke apologetiska text jag någonsin författat, kanske kommer vi aldrig se dess like från mitt tangentbord igen, men poängen är alltså att allt en kyrka gör är inte efterföljelse av Jesus eller trohet mot Gud, en del är helt enkelt beroende på att kyrkan består av människor och människan i den kristna tron är inte alltigenom god, utan en Guds avbild som blivit skadad i syndafallet.

Tack för mig och jag finns tillhands för förtydliganden av den myckna textmassan! / Martin Walldén

Annonser

Apologetik del 6 – Trump for president? ”Ers majestät, jag har inget behov av den hypotesen!”

Det här är en bloggpostserie vilken är till för att främja mötet mellan en kristen trosutövare och en ateistisk trosutövare. Den är skriven ur ett kristet perspektiv och är tänkt för att ge en eller flera öppningar när ateismen tycks vara den allmänt gällande, objektiva grunden som man måste omfatta inom olika ämnesområden, vilket då gör en troende till fel, dum, obetydlig, lurad, omodern eller något annat tillskillnad från det rådande ateistiska paradigmet. Här kan man som kristen känna sig ensam och utlämnad när man kommer ut som kristen. 

OCH .001

Idag tänkte jag ta upp ordet OCH?

För inte så sällan när man på något sätt kommit ut som kristen så kan man mötas av att många inte alls funderat över Gud och att det på något sätt skulle vara ett argument i sig mot Gud, eller i alla fall ett argument inte för Gud. Om man ihärdar samtalet lite kan man få en reaktion eller ett svar som går ut på att man inte ”behöver Gud”, man klara sig bra ändå, man ser inte vad Gud skulle tillföra sitt liv.

Detta är ett både känslomässigt och intellektuellt motargument mot Gud, men det tål att ifrågasättas. Lite beroende på varför man tuffar på i sitt liv utan att fundera på Gud eller stanna upp inför frågan så blir vår kristna infallsvinkel lite olika.

Själva poängen med mitt inlägg är att fundera omkring detta motarguments giltighet och framförallt om det är ett sätt som vi konsekvent använder oss av när vi i andra sammanhang funderar över sanning. Min tes är att vi inte använder oss av behov då vi inhämtar nya rön från den naturvetenskapliga forskningens område, eller mat- och näringslära, allergier, kosmologi eller dylikt. De flesta av oss vill i hög grad omfatta det som är korrekt i de flesta lägen, en hållning som enligt mig bör appliceras även på livsåskådningens område!

Till Ramnekärr

Jag vill till att börja med ta er med till Skåne, till den lilla byn (som dock finns på kartan efter ihärdigt lobbyarbete om jag inte minns fel) Ramnekärr. Härifrån är en bibelskolekamrat till mig ifrån, han, liksom jag, uppväxt i ett kristet hem i en rörelse liknande den jag kommer ifrån. Vi pratade av någon anledning om Skåne och om att väckelsen (den nyevangeliska 1800-tals diton) gick starkt i Skåne, men då starkt hos småbrukarna som slet och kämpade och hos de verkligt rika, hos adel och jordbrukssamhällets grädda; de som hade tid över på dagarna. De som inte nåddes var de rika storjordbrukarna som fick in mycket, men som också använde stor del av sin tid och sin kraft till att bärga sin rikedom.

Dessa storjordbrukare är inte så ovanlig nuförtiden (ok, just stora jordbruksägare har väl blivit färre), det är alla vi i den stora medelklassen som ofta är dessa människor. Vi har råd med utlandsresor, vi kan köpa mobiler, pooler, bygga verandor och nya kök, vi kan rent av vara engagerade i barnen, i föreningen, i partiet. Vi konsumerar både bröd och skådespel, vi kan förkovra oss i nya uppdateringar på sociala medier och vi är med!

Maslow svenska

I detta liv finns inte behov av Gud. Men här har vi som kristna uppgiften att ställa frågan om vad som finns bortom/under uppdateringar, altanbyggen och maten? Här har vi något lite svårt; detta är inlandskillen som just köpt skoter, detta är Stureplanstjejen som handlat inför aftonens utekväll! Detta är den vanlige svensken som har det bra, som fyller livet och tiden med viktigt och oviktigt. Här är vi på Moslows behovstrappa och trampar, vi är inte i ett flyktingläger, vi kämpar inte för mat för dagen, men vi är på samma trappsteg som på flykt, vi kanske är på flykt, på flykt undan tomheten. Här finns det en verklig fara i att stanna upp, för då kanske vi ser att livet är fyllt, men tomt. Som kristen: Var varsam! Här är en fråga tror jag: ”Behöver du tomheten?” Eller ”Varför känner du behov av en ny skoter/klänning/mobil, vad ska de fylla?”

Nu kan ju någon invända att om Gud inte finns så blir tomheten konsekvensen! Ja, så är det ju, men jag tror ju han finns, men också är det ju dumt att utan att ha reflekterat över det inte utforska om det finns något mer än ”likes”, grillplatser och köksbänkar i marmor!

Skavlans Gud – bra att kyrkan finns för dem som behöver

Här vill jag lyfta fram Fredrik Skavlans självbetitlade program. Detta avsnitt som länkas här under såg jag i godan ro och direkt fastnade jag för grundtonen i programmet; en religiös tro handlar om tröst! En scientistisk tro handlar om sanning.

Att detta inte är sant är ju självklart för den som läst sin Bibel (mer om mina reflektioner kring detta utifrån detta program kan läsas här). Gud finns inte till bara för den som söker tröst utan Gud finns eller så finns Gud inte. Här är väl till alla som inte tagit sig en närmare titt på vad Gud säger. Här är inte så ofta de i karriären, som kanske inte tycker sig ha tid att stanna upp och kolla upp detta med Gud, men det är ju bra att kyrkan finns där för de som behöver. Men om det är så att Gud finns, då är det inte bra för några, utan då har Gud något att erbjuda alla!  Det Gud främst erbjuder är ju att kliva ned från piedestalen där du är centrum och istället få lite perspektiv och se din fina plats i världen! Se dig som du är: äskad och värdefull! Det är det goda chanser att en  företagsledare blir mjukare av och en sjukskriven upplyft av! 

Så behöver vi Gud?

Det beror på. Guds existens handlar om sanning, inte om behov för oss människor först och främst. Om Gud finns och är den Gud som Bibeln beskriver och skapelsen vittnar om och den kristna kyrkan bekänner då är det ingen vi kan säga om: ”Jag behöver inte Gud”, för i så fall är Gud på samma spelplan som om Addis Abeba är huvudstad i Etiopen, om Donald Trump är president i USA eller om min familj lever i kväll när jag kommer hem. Gud är alltså ontologiskt inte ett fantasifoster eller en personlig Gud på det sättet att Gud bara spelar roll för den person som vill och inte för någon annan. Så säger den kristna teologin.

Jag skiter i vad huvudstaden i Afrika heter!

Men behöver vi verkligen veta något om Trump, Etiopien eller liknande? Behöver vi det? Behöver vi veta om månlandningen skedde 1969, om IFK Norrköping blev svenska mästare i fotboll 2015? Kanske inte, men förhåller vi oss verkligen till världen på det sättet? Vi är ofta rätt mån som att omfamna och omfatta det som är rätt, det som är sant. Sedan kan det i tidens filosofiska strömningar ändå låta ibland: ”Det är sant för mig i alla fall/det funkar för mig!”, men det är ju ett uttryck för att jag menar att det är sant (om än att det högsta är jag och att det funkar är ett kriterium).

Gud behöver inte säga till mig att Trump är president i USA

Det finns olika personer som omfattar denna tanke och de gör det ofta från olika bakgrund eller av olika skäl. Det finns förstås de som reflekterat sig till en position där Gud försvinner ur bilden, men min erfarenhet är att dessa ofta är sanningssökare på något sätt, eller i alla fall började sin resa mot en intellektuell ateism med ett sanningssökande i kikaren. Här upplever jag att man många gånger har svårt att mötas, här finns ofta någon form av nästan aggressivitet, här finns våra egna varianter av det man ibland säger om Richard Dawkins: ”Det finns ingen gud och Dawkins är hans profet!” De ser inte att gudstron är mycket annat än sagor, kryckor för svaga och har ofta lätt för att förvränga det man själv säger eller inte helt vilja följa med längs dina egna tankegångar för att sedan se om det finns förtjänster eller inte i resonemanget. Här kan man ofta uppleva att debattvinst är viktigare än att sanningen ska komma fram, kanske är det inte tanken med våra nutida Hedeniusar (han var en mästare på att vinna debatter, likt Dawkins, men likt Dawkins kanske inte alltid för att man filosofiskt var klarast eller argumenteringsmässigt hade mest på fötterna) att inte låta sanningen komma fram, men så kan det kännas. Så det leder över oss till:

Hur kan vi mötas omkring den Gud vi inte behöver?

Här vill jag rekommendera det som tidigare skrivits om hur vi kan samtala med den som inte är jesustroende. I denna text utgicks från fyra vägledande principer vid samtal: Att utgår ifrån vad som förenar; Att våga fråga; Att lämna den andre med något att tänka på; Att utvärdera sin insats efter samtalet! Jag tror det är viktigt detta! Det är så att vi kristna har en grund för livet att erbjuda människor, inte vara de hopplösa utan också de högprofilerade! Så vi kan med fördel träna oss på att ställa frågor mer än ägna oss åt propaganda (vi kommer att förlora fler debatter, men släpp dem de vi förlorar för att inget möte eller samtal uppstått kan vi ta), vi kan fundera på vad för frågor som öppnar upp samtalet i varje olika fall av att inte behöva Gud! 

Ok, vad sa han nu egentligen?

Idag är det en annan aspekt än den rent intellektuella som är temat, den när man möter en person som, när man berättat om sin kristna tro eller på något sätt kommit ut som kristen, på något sätt säger att: ”Jaha, jag behöver inte Gud!”

Detta ”Jag behöver inte Gud” kan vara av olika skäl och det är viktigt att man som ateistiskt troende och som kristen om man samtalar om frågor om Gud gör sig lite möda att våga kolla hur den andre tänker, vad sa personen nu? Definierar vi detta på lika eller olika sätt. En del argumentering faller liksom bara tillbaka eftersom det handlar om olika saker.

Vi behöver inte kunskap i så stor utsträckning, men vem vill omfatta något som inte är sant? Och denna hållning att av olika skäl säga ”Jag behöver inte Gud” riskerar att avfärda Gud a priori! Dock tycker sig en del kommit fram till detta efter moget övervägande vilket vi ska ha respekt för som kristna! 

Vem var den där majestäten och vad hade det med Trump att göra?

Rubriken till bloggposten är hämtad från en kommentar av en av matematikens och fysikens stora Pierre Simon de Laplace som bland annat finjusterade Isaac Newtons uträkningar och förklaringar till hur himlakropparna rör sig och varför. Newton hade dock inte alla verktyg för detta och fick lämna en del frågetecken kvar i rymden, frågetecken som Laplace förmådde räta ut. Men ändå frågade Napoleon Laplace varför han inte nämnde Gud i sin avhandling (vilken är mycket omfångsrik och med många ord, så möjlighet kunde kanske ha funnits om han velat) och det är då som Laplace avfärdar Guds plats i vetenskapen genom att säga: ”Ers majestät, jag har inget behov av den hypotesen”. Eller nej, det gör han ju inte. Gud är ju ingen matematisk formel och har rätt lite plats i en formelsamling. Dock används detta citat ibland som om man inte behöver Gud när vetenskapen finns, medan det nog inte är relevant för den frågan alls. För mer om sambandet mellan vetenskap och kristen tro rekommenderar jag Guds dödgrävare av John Lennox och Utan Jesus ingen mobil i fickan av Mats Selander.

Och Trump? Har väl inget med med Laplace att göra, dock med kunskap kanske och vad vi tar till oss (fast inte i denna fråga alltid)!

/ Martin Walldén

Artikel som pdf

Apologetik del 5 – Biologilektion (evolutionsteorin har bevisat att Gud inte finns)

Det har blivit dags för femte delen av min bloggpostserie om mötet med ateismen när man kommer ut som kristen. Ett möte som kan kännas motigt att uppleva som kristen och som om man har hemmaplan och ett enda mål att spela mot om man är ateistiskt troende. Denna bloggpsotserie vill dock se närmare på hur spelplanen verkligen ser ut och vid vilka tillfällen vem spelar på vilken planhalva (för alla våra vänner som inte hyser sportintresse så vill jag påtala att detta alltså är en liknelse ifrån spelet fotboll, som för övrigt varit med i samtalet kring ateism och kristen tro).

Nu har vi alltså kommit fram till det ultimata motbeviset mot kristen tro: Biologin och vad som lärs ut på biologilektionen. Där lärs ofta ut att på neutral grund, utan att säga något om Gud finns eller inte, så kan man säga att människan kommit till ur inget, eller iallafall något mycket enkelt och litet, endast med hjälp av ingenting eller som kallas ”blinda naturkrafter” (alltså de är ju blinda, stumma och opersonliga och i den bemärkelsen ”ingenting”)  såsom naturligt urval, slump, mutationer, variationer och en lååååång tid. Detta har lett till att vi nu vet att människan och djuren inte har skapats av någon gud och verkligen inte på det sätt man brukar ange att Bibelns första kapitel säger, den så kallade skapelseberättelsen.

Fast hur blev det där nu? Sa man verkligen inget om Gud? Jo, det gjorde man förstås!

Inom ramen för Svenska apologetiksällskapet har vi valt att inte ta ställning till något särskilt sätt att få ihop detta med den kristna tron. För en del är det mycket anstötligt att vi inte helt ansluter oss till den moderna tiden och anammar evolutionsteorin helt och fullt och för andra är det direkt hädiskt och galet att inte helt hålla fast vid alla angrepp på evolutionsteorin eftersom den motsäger Bibeln. Nå olikheter är nog något vi får stå ut med!

Det är viktigt att säga att denna konflikt funnits i ungefär 150 år och att den kristna kyrkan har aldrig varit större eller mer välspridd än vad den är nu under dessa 150 år och detta trots att vetenskapen aldrig varit mer omfattande och kanske inte heller mer vördad och mer skiljd ifrån den kristna tron i människros medvetenade och i önskad hållning hos många.

Det är vidare viktigt att påpeka att tankar kring detta ämne och denna tanke om konflikt mellan biologilärarens undervisning och den kristna tron har tänkts under dessa år vilket innebär att svar saknas antagligen inte när man som ateistiskt troende och som kristen försöker förstå sig på denna möjliga konflikt. Det vi ska göra är att försöka se lite närmare på några tankar som framkommit under dessa 150 år. Till dig som är kristen säger jag redan nu att det finns ingen anledning att inte ta in vad biologiläraren säger av det som vederbörande kan belägga vetenskapligt inom biologiämnet, men det finns heller ingen anledning att ta in vad biologiläraren säger om den kristna tron, för där är vederbörande med all säkerhet inte en fackman. Kanhända är konflikten trots allt mer en myt än vad man kan tro?

Är ni med? Nu kör vi (det blir förstås lite kortfattat beskrivet för de flesta tillvägagångssätten, men jag hoppas att med en någorlunda enkel, men matnyttig  källhänvisning/studera vidare tankar kunna ge tillräckligt för att den som vill ska kunna fördjupa sig i detta)!

Det tycks finnas tre huvudlinjer för en kristen att få ihop sin kristna tro med det som förkunnas i landets biologisalar för det som förkunnas är ju inte direkt att kristen tro har fel, utan mest att tron hör till religionstimmen och evolutionsteorin till vetenskapen och som det står i Bibelns första kapitel kan det inte gått till visar vetenskapen. Ja, som den uppmärksamme såg menar jag att det ganska ofta görs utsagor om Bibeln och Gud på detta indirekta sätt och då blir det ju så att i praktiken säger man att vetenskap är rätt, Bibeln är inte vetenskap och har fel och därmed hela den kristna tron. Givetvis är det så att Bibeln främst handlar om viktigare grejer än vetenskap, den vill berätta vägen till Livet; Livet med Gud, om relationen med den som är Kärleken, Godheten, Nåden, Heligheten etc, men den säger också saker hur allt kom till, så vad gör vi med det?

Vi ska kort beskriva huvudlinjerna, sedan ge några tankar och så lite hjälp till vidare läsning, mer tror jag inte vi hinner innan jag spillt nog av din tid för den här gången!? Kanske får det bli en uppföljning med mer detaljer om detta lite senare?!

Huvudlinjer för kristen tro och biologi

  1. Komplement: Bibeln beskriver tillkomsten på ett varför-plan (Gud ville det och har ett syfte), men vetenskapen får säga hur det hela gick till. Skapelseberättelsen blir då mer att förstå som poetisk. Här ifrågasätts inte evolutionsteorin nämnvärt utan man följer snällt i fållan med de övriga fåren. Dock menar man ofta att Gud styrt och lett evolutionen (med hjälp av de naturliga krafterna, människan blir då inte en slumpprodukt och inte vår tillvaro utan betydelse).
  2. Intelligent design: Här säger man att det vi ser i naturen; om det hade blivit observerat någon annan stans skulle kallats för design (alltså inte uppkommet av blinda naturprocesser).
  3. Kreationism: Här är man öppet kritisk till evolutionsteorin och menar att Bibelns första kapitel beskriver hur det gick till vid uppkomsten av jorden och livet.

Vid ett senare tillfälle i denna bloggpostserie tror jag att jag ska närma mig själva bibelordet i det som brukar kallas skapelseberättelsen och vad det säger och vad det inte säger och om grundtexten ger några ytterligare dimensioner som går förlorade då vi läser på svenska, men för nu ska jag skissa upp de tre huvudlinjerna och ge lite hjälp till fördjupning och sedan avrunda!

Komplement

Här kan man ta rygg på före detta chefen för kartläggningen av det mänskliga genomet (DNA) Francis S. Collins. Han är en rätt traditionell kristen, evangelikal på amerikanskt kristendomsspråk, han var alltså chef för HGP (Human Genome Program) och är rätt bevandrad inom biologi. Han förespråkar något han kallar Biologos vilket inte är evolution utan Gud eller liknande utan att Gud använt evolutionen för att skapa världens varelser. Som människor är vi i kontinuitet, men ändå annorlunda, då vi också är andliga varelser.

Intelligent Design

Man har förutom det med likheten till övrigt designat vi känner till också två koncept till för att upptäcka design i världen. De är lika varandra och jag väljer att inte översätta dem utan de anges av William Dembski som specified complexity och av Michael Behe som irreducible complexity. Det de pekar på är att mycket inom biologin består inte av saker/funktioner som gradvis kan utvecklas utan de är ett paket av funktioner som om man tog bort en inte skulle fungera alls. De menar att detta är ett argument mot evolution som gradvis förutsätts ha kompletterat organismer till högre och högre komplexitet. Detta kan låta som vettiga invändningar, men det är ingalunda riskfritt som exemplet i länken visar!

Kreationism

Detta är den svåra vägen, men kanske intressantast för att tänka på vad Bibeln säger, vad vetenskapen säger och om de verkligen är i konflikt. Det är för en ateistiskt troende svårsmält och att få någon att lyssna på sakargument från någon som ser sig som kreationist är inte det enklaste! Här handlar det för motståndaren sällan om att lyssna och vetenskapligt förkasta ideér utan att i förväg bestämt sig för att det inte finns något att komma med inom kreationismen. En kreationistisk tanke utgår ifrån att Bibelns skapelseberättelse berättar hur världen kom till. En del menar på kort tid, andra kallar sig gammaljordskreationister. Fossil menar man kom till i flodkatastrofen under Noas tid, man menar att nu sker få fossilbildningar eftersom det är när något täcks över snabbt som det blir fossil (se efter själv nästa gång du går i skogen, var är älgkadavret som håller på att täckas över av avlagringar, skog etc för att så småningom bli fossil?), man menar också att det faktum att man funnit röda blodkroppar och köttlukt i fossil tyder på att de inte är så gamla som man ofta säger. Det kanske farligaste med kreationism för en ateistiskt troende är nog ses angrepp på den geologiska tidsskillnad eftersom tid i oanade mängder nästan är av oerhörd vikt för att överhuvudtaget kunna betrakta evolutionsteori somplausibility. Det farligaste för en kristen är nog att anamma kreationismen, då är man liksom rökt och ovetenskaplig per definition.

Vidare studier

Komplement 

Här först och främst Francis S. Collins bok Evolutionen Gud (första tryckningen) Guds språk (namnet på följande tryck).
Här kan också nämnas prästen och professorn  Carl Reinhold Bråkenhielm och hans bok Gud & Darwin – känner de varandra? : ett bioteologiskt samtal och Den dolde artisten – om darwinism, skapelsetro, mening och slump.

img_4113

Intelligent design 

Standardverken och lite av startskottet är väl Phillips Johnsons Fallet Darwin (Darwin on trial). Anledningen till hans reflekterande var boken Evolution: a theory in crisis och The blind watchmaker som kom ut ungefär samtidigt, men med väldigt olika syn på evolutionsteorins förklaringsvärde.

Sedan finns några olika av William Dembski varav The design interference och Intelligent design och The design revolution nog är de mest spridda.

Mest i ropet på senare tid har nog Michael Behe varit och då främst med böckerna Darwins black box och The edge of evolution.

Kreationism

Mats Molén och hans bok Vårt ursprung. Lee Strobls The case for a creator och Anders Gärdeborn Intelligent skapelsetro och föreningen Genesis.

 img_4119-1

Övrigt

Förutom dessa finns förstås en hel del som skriver utan att välja fack eller väg och som inte nödvändigtvis vill få ihop någon tro med någon evolutionsteori utan bara vill påpeka brister i densamma och brister i dess förklaringskraft.

Avslutning

Som avslutning skulle man kanske passa på att ge några tips för att samtalet ska flyta bra!? Det viktigaste är att definiera vad man talar om och att prata om samma sak! Att flytande använda olika begrepp inom evolutionsteori eller svänga sig med förutfattade meningar om Bibeln utan att man gemensamt ser vad som står är säkra vägar för att missförstå varandra; om detta sker medvetet finns stora möjligheter att man förlorar trovärdigheten utan att blivit motbevisad så be alltid den du samtalar med att förklara och avgränsa och definiera så att det går att samtala om ämnet!

Det är som i början av min bloggpostserie helt enkelt: Hur varmt badvattnet är beror på varifrån man kommer; det man har som förutfattad mening beror på vad man matats med och vad man själv processat eller inte. Som kristen (och som ateistiskt troende också förstås) är det viktigt att minnas att en ateistiskt troende kanske aldrig tvingats reflektera över grunderna i sina tankar och då kan det vara svårt att komma in i detta spår! Detta kan vara sant för en kristen, men jag undrar om det är vanligt när man kommer så långt att man inte bara kommit ut som kristen utan också börjat samtala om/med andra livsåskådningar?

Med hopp om välsignelse över ditt liv! / Martin Walldén

De första delarna i bloggpostserien är:

Del 1 – Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Del 2 – Att tro på en gammal sagobok

Del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?


Apologetik del 4 – Är Sebbe Staxx och Ulf Ekman apologetiska?

ag hade en kamrat som är gott och väl 30 år äldre än mig. Vi har delat många stunder och samtalat rätt så mycket. Det jag idag främst tänkte på var när han berättade om sin konfirmation, eller att han inte fick konfirmeras för att hans mamma inte hade råd med kostym till honom! Jag minns hans känsla av ledsenhet, hur han frågade varför inte prästen försökt hjälpa till med att orda något. Och jag minns min förundran; varför gjorde inte prästen något? Och än mer: Varför gav inte min vän upp om Jesus?

Det här är en del i en serie av bloggposter som är tänkta att kunna kasta lite nytt ljus över situationer där en kristens omgivning reflekterat eller oreflekterat intar en negativ eller ifrågasättande eller avvisande hållning; situationer som var och en kristen kan hamna i och kanske kan känna igen sig i, tänker jag. Men även den som inte är kristen kan ha glädje av det jag skriver kan jag tänka, för nya perspektiv eller förståelse för andras världsbild kan leda till att man börjar tala med varandra istället för om varandra och då kan verkligt goda grejer hända!

Du är nu i färd med att läsa det kanske svåraste argumentet för kristen tro; både att ta till sig och att avfärda om man är ateistiskt troende, men också den som är svårast att använda och veta när det är rätt tillfälle att ta upp om man är kristen. Det är inte svår att förstå, men kräver nästan att man likt jag och min vän har en relation så att man kan ta en kaffe och språka lite. Så min uppmaning blir: fundera över det som tas upp här, ge det en möjlighet att tala till hjärtat och minns att detta är inte ett fullständigt argument, men en del i ett stort pussel av olika argument, detta argument kan hjälpa dig att ta ett steg tillbaka och kanske få syn på det där som blir till i utrymmet mellan, mellan avvisande av logiska resonemang, mellan vårt fyllande av vår tid med annat än det viktigaste. En video från Lapplandsveckan 2017 får illustrera mellanrummen och vad som kan finnas där!

Livet blev inte heller senare enkelt för min vän, den enda riktigt pålitligt och återkommande vännen blev flaskan och spriten. Så småningom kom han i kontakt med den kurs- och lägergård där jag tillbringat många somrar och andra otaliga stunder under uppväxten, gården heter Stegeborgsgården och ligger på det sköna Vikbolandet, platsen för min vagga och uppväxt! Där började han finna sin plats, få en uppgift och flaskan fick sakta, sakta och med en del återfall släppa taget om honom. För mig har han alltid funnit som en trevlig, äldre herre och så småningom som en vän, på denna oas i min tillvaro (och nog även hans).

Men frågan för dagen är: Varför slutade inte hans relation med Jesus i det ögonblick prästen i hans tycke stängde ut honom från konfirmationen?  Där och då blev nog intresset att söka vidare i kyrkans tro inte så stort, men varför fann han senare vägen åter, vad lockade, vad mötte han, vem var han i Jesu ögon?

Vad finns hos Jesus? Vad finner människor hos honom? Varför förändras liv och samhällen av honom? Sebbe Stax är nog ingen apologet, men den förvandling Sebastian Stakset genomgått kan få oss att ana lite om kraften hos Jesus. Ta gärna del av vad han sa i Almedalen i samtal med olika politiker.  

Stakstet almedalen large

 

Ulf Ekman är inte helt okänd och lite aktuell igen genom att ha ett sommarprat Sveriges Radios program Sommar, lyssna till de första fem minuterna av hans sommarprat och tänk att så är det för så många; de reagerar negativt på att deras son, maka, vän blivit kristen och blir kanske rädd att denne blivit lurad, men sedan när de märker skillnaden på den de känner väl eller på sin fiende då anar de att det är något med denne Jesus, något som man bara kommer åt om man är beredd på att pröva i en relation tror jag.

Vart vill jag komma då? Ja att det finns otaliga människor som fått sina liv förvandlade av ett möte med Jesus; alltså att de blivit kristna. Dessa berättelser är dock oftast som tydligast ju närmare vi står en person. Ett flertal gånger har jag förundrats över det liv som tänts i förut slocknade ögon; det mod som någon fått som trots hot om utvisning till en i stort sätt säker död vill leva med Jesus och låta döpa sig.

Är det ett bra argument för den kristna tron sanning? Det beror nog på, men den som ägnar sig åt bara tankeboxning mot den kristna tron bör nog söka lite djupare, det kan vara som så att man hindrar sig själv från det bästa som kan hända.

Var kan jag få veta mer? Tja ett sätt är att vända sig till närmsta kyrka och undra helt enkelt vad Jesus kan göra! Eller läsa en bok av Lee Strobl; en känd kristen författare som trodde han förlorat sin fru när hon kom hem och sa att hon blivit kristen, eller kanske något ur Göran Skyttes bok Förvandlingar – från död till liv där han beskriver några sådana möten. Kontakta Elise Lindqvist – Ängeln på Malmskillnadsgatan, hon vet att berätta!

Allt gott och lycka till med pusslandet! / Martin Walldén

PS. Är de apologetiska då? Ulf och Sebastian? Ja, det vill jag mena i alla fall! Deras liv förändrades genom mötet med Jesus säger de! Varför kan de säga det? är frågan som vill besvaras! En utmaning tänker jag för den ateistiskt troende och en uppmuntran att ta till sig för den kristne! DS

De första delarna i bloggpostserien är:

Del 1 – Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Del 2 – Att tro på en gammal sagobok

Del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten :-) alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  

 

/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607

Vet vi att Jesus dog? Vad vet du om din farfarsfar? Uppfann Jesus det moderna bordet?

Nyårsafton som avslutade 2016 och inledde 2017 lyckades jag äntligen lägga på minnet namnet Albert Walldén. Det är ett namn jag hört flera gånger under min uppväxt, det är namnet på min farfars far. Jag har länge vetat att det var min farfars far som först tog sig det välklingande Walldén som efternamn, anledningen var att de var två kompanjoner som drev snickerifirma för möbler och båda hette Andersson. Så när någon kom och sa att: ”Jag har pratat med Andersson” så blev det efterhand lite rörigt och Albert bestämde sig för att byta; varför namnet blev just Walldén är för mig okänt.

För att vara en text om Jesu död så är detta kanske lite irrelevant och för att vara en högtid som vi närmar oss som firar att Jesus uppstod så kanske är kanske hela denna bloggposts fokusering på att Jesus dog likaså irrelevant?

Men det finns fler kopplingar än vad det kanske först ser ut som. För det första var Albert Walldén och Jesus Josefsson[1] båda snickare, men verksamma lite avsides, den ena på det sköna, men lite avsides belägna, LindholmenVikbolandet, den andre i den obemärkta orten Nasaret långt uppe i Galiléen, långt från Jerusalem och toklångt från det verkligt viktiga i Rom, Athen och Alexandria. Vi vet heller inte mycket om hur det de tillverkade var, den enda avbildning jag känner till om Jesu produktion är gjord långt efteråt, kanske uppfann Jesus det moderna bordet?

Har Albert och Jesus verkligen funnits?

Den mest slående likheten är att varken Jesus från Nasaret eller Albert från Lindholmen lever bland oss längre.[2] Det innebär att vi inte längre kan träffa dem om vi undrar över något eller vill lära känna dem eller funderar på om de någonsin funnits; vi måste söka andra källor till deras liv.

Vi kan förstås passa på att glömma bort fokuseringen just på Albert Walldén för en stund och rikta blicken mot din egen farfars far. Jag är övertygad om att du tror du har en, men vad vet du om honom egentligen? Eller om hans pappa, dvs ett avstånd av ungefär hundra år i tiden?

Det finns fortfarande människor som har träffat min farfars far, bland annat min egen pappa, min farbror och faster och ett helt knippe människor till. Det som de berättar, skriver ned och/eller som vi andra minns dem säga om Albert det är en källa. Utöver det så finns det säkert kyrkböcker av kanske till och med några olika slag, kanske finns mer än födelsedag och dödsdatum nedtecknade, för ännu äldre människor kan husförhörslängder finnas, skriftemålsanteckningar för nattvardsgång. Vi bör vidare ha militärtjänstgöring och om man driver affärsrörelse kan det finnas juridiska papper kring detta. Kanske om man misskött sin affärsrörelse eller gjort något annat lumpet så kan det finnas protokoll och andra handlingar från rättsväsendet. Om ens förfäder passade på att utvandra till Amerika kan man ha oturen att just i den företagsamma blomman av personens ålder finna den enda noteringen i kyrkböckerna: ”Avflyttad till Nord Amerika.”

Både från Nordamerika och annorstädes kan förstås brev skickas och mottas, vilket är en annan inte helt ovanlig källa med ett mer fylligt eller personligt innehåll ofta.

Strängt taget kan man hoppas på att för en så pass nylig händelse som ens farfars far, eller möjligtvis sin farfars farfar finna omkring fem källor till personens liv. Varav de flesta knapphändiga.

Vad vet vi om Jesus från Nasaret?

Då skulle man kunna tänka sig att läget för att veta något om en obemärkt snickare från en avkrok i det romerska riket; provinsen Judea, och dessutom från en avkrok i denna avkrok vid namn Nasaret att det läget är nästan hopplöst?!

Alla kan enkelt kontrollera påskens händelser!

Men så är det inte. Nästan alla människor i Sverige äger fem goda källor till Jesu liv, död och uppståndelse; de är samlade i en samling som heter Bibliotek[et] eller som vi vanligen säger Bibeln. Kanske låter det inte som en vettig källa, det är ju för det första bara en bok, inte fem som jag ju sa, men det är ju så att Bibeln är en samling böcker. En samling av de böcker som tidigast och bäst och med störst spridning berättade om Jesus på det sätt som stämde med hur han var, vad han lärde, vad han gjorde och hur hans liv och död och uppståndelse var.

Och nu till något helt annat – Vad vet vi om Ceasar, Hannibal och Sokrates

 

Hannibal, en annan känd härförare, levde 200 år före Ceasar och var inte romare, tvärtom så slogs han mot Rom och i sin kamp så är han mest berömd för att ha gett Rom sitt kanske största nederlag och för att ha tagit en stor skara stridselefanter över Alperna, problemet med Hannibal är inte huruvida han har funnits, men huruvida han har gjort vad han tillskrivs, det finns två i sig oförenliga versioner av tåget över Alperna med elefanter, ändå anser i stort sett ingen historiker att han inte gått över Alperna med elefanter, men vi får lyfta på hatten gällande hur.Faktum är att vi vet ganska lite om dessa, eller mycket beroende på hur vi ser det. Vi vet att Julius Ceasar erövrade Gallien (alltså dagens Frankrike), men vad har vi för källor till det? Jo de äldsta kopiorna av originalskriften (Commentarii de Bello Gallica) är ifrån 900 e. Kr, men originalet är skrivet under det första århundradet före Kristus, ett avstånd på ca 1000 år, de finns totalt 10 stycken kopior.

 

Om vi tar två ytterligare exempel ifrån den antika historien, de två filosoferna Aristoteles och Platon är båda kända och ganska vällästa fortfarande, ingen ifrågasätter om det är deras skrifter som vi läser, ändå är den äldsta kopian till Platons skrifter ungefär 1200 år efter det att originalet skrevs (totalt 7 kopior) och för Aristoteles del är tiden ca. 1400 år (totalt 5 kopior).

Platons, som var lärjunge till Sokrates (en annan filosof) är också den ende som nämner särskilt mycket om Sokrates och hur han var och hur hjältemodigt han dog, ändå tror vi på det (trots att det bara finns en källa som dessutom har dessa tidsavstånd och fåtaliga kopior).

Den text vi har flest kopior för från antiken är Homeros Illiaden, men det är ju å andra sidan ingen verklig händelse som skildras i den. Den är skriven ca. 700 f. Kr, den tidigaste kopian är från 300-talet efter Kristus, ett avstånd på 1000 år. En kopia på hela verket finns först från omkring år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs. Det finns totalt runt 800 kopior.

Är Bibeln vidare till slutspel vad gäller trovärdiga texter från antiken?

Först och främst finns det ett enormt stort antal kopior för det bibliska materialet, cirka 5000 stycken vilket som synes är en enorm mängd!

För det andra är tidsavståndet till händelserna enormt nära, tre kopior sticker särskilt ut, speciellt om man jämför med andra antika dokument och dess tidsavstånd till det de skildrar och tidsavståndet från original till den kopia vi nu har; dels den så kallade John Ryland papyrusen, eller som papyrusfragmentet ” Rylands Library Papyrus P52” (i Manchester). Det är daterat till ca 120 e. Kr, och har sju textrader på vardera sidan från Joh 18:31–33, 37-38. Den hittades i Egypten för ca 100 år sedan, och måste ha färdats från Efesos i Turkiet där originalet som skrevs av fanns. Det kan vara en förstahandskopia, åtminstone mindre än 30 år från originalet i tid (eftersom Johannesevangeliet skrevs omkring år 90)!

Sedan har vi text från de så kallade Döda havsrullarna som upptäcktes i Qumran. Man har nyligen upptäckt att de innehåller text från Markusevangeliet och Första Timoteusbrevet (av Paulus). Dessa rullar gömdes undan de annalkande romerska härarna år 68 e. Kr.

Vilka var de fem källorna han pratade om?

De fem källorna, fyllda med ögonvittnesutsagor och kontrollerbara fakta, som i stort sett varje svensk har tillgång till är de fyra evangelierna och dess författare i Bibeln, de som huvudsakligen berättar om Jesu liv, död och uppståndelse, samt Paulus, som är den tidigaste källan (tidigare än evangelierna) av de samlade i Bibeln.

Två frågor kvar – Först om det finns källor utanför Bibeln?

Jesus är antagligen den mest och bäst omvittnade personen ifrån antiken. Det finns åtminstone 39 olika antika källor, utanför Bibeln, som belägger Jesu liv och de tar upp mer än 100 uppgifter om Jesu liv, undervisning, korsfästelse och uppståndelse.

Kom ihåg att de flesta av dessa, och de två som här följer, ofta tillhörde de största fienderna till kristendomen och således inte hade några skäl att vilja prata om Jesus, en rimlig slutsats är att de nämner honom för att han funnits och gjort saker. Två exempel på historiker. Förutom dessa kan också Seutonius, Plinius den yngre (brevväxling med kejsare Trajanus, som i och med detta också blir en källa), Phlegon (krönikeskrivare)

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:

Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom … Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten.

 

Josefus (född år 37 e.Kr.) var en icke-kristen judisk historiker. Han fullbordade Antiquitates (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus nämner Jesus i två passager:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. c Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

De fetmarkerade styckena finns ej i de äldsta referenserna, ex. sägs uttryckligen att Josefus inte säger att Jesus var Kristus av den kristne kyrkofadern Origines och de följer inte Josefus stil i ordval etc. Troligtvis är dessa tillagda i efterhand, och texten bör antagligen lyda ungefär så här:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

Sista frågan – Kanske Jesus dog på korset, men försök INTE lura i mig att det blev mörk i tre timmar

Historikern Thallus skrev år 52 en historia om östra Medelhavet efter Trojanska krigen. Han nämner mörkret och förklarar det med en solförmörkelse. Hans verk har gått förlorat, men vi har det kvar genom Julius Africanus från ca år 221.

Vi har noteringar att mörkret syntes i Rom, Aten och andra städer kring Medelhavet. Tertullianus kallar det en kosmisk, eller en världshändelse.

Flegon (grekisk författare) skrev en kronologi strax efter år 137 och berättar att det under den 202:a olympiandens fjärde år (dvs. år 33) ”inträffade den största solförmörkelse”. Han berättar att det blev mörkt vid sjätte timmen och att det t o m syntes stjärnor på himlen. Han berättar att det blev en stor jordbävning i Bithynien och att många saker störtades över ända i Nicea.

Jämför gärna med evangeliernas berättelse om korsfästelsen och Jesu död.

Så jag tror vi på goda grunder kan gå in i påskhelgen i tron och förvissningen att Jesus dog och vi kan redan nu avslöja att indicierna för at han uppstod är nog så stora!

Det behandlas i nästa onsdags bloggpost!

 


Understreckare

Mycket av ovanstående text är författad i samråd med Magnus Lindborg.

För att läsa mer om dagen då det blev mörk rekommenderas Fallet Jesus av Lee Strobl, sidorna 91-92

Om Jesus utanför Bibelns källmaterial kan läsas samma bok och författare sidorna 79-99 om antika källor och sidorna 101-118 om arkeologiska bevismaterial som stödjer Bibelns berättelser.

För olika typer av källor som tillsammans ger 39 stycken om Jesus rekommenderas bland annat The verdict of history av Gary Habermas, (för just denna uppgift) sidan 169

[1] Det vet vi inte att han hette, det är rimligt att anta att han kallades bar-Josef (Josefs son).

[2] Vad gäller Jesus i alla fall inte i den form människor vanligtvis har.

Galileo dömdes till döden av kyrkan – tro och vetenskap en ständig konflikt

Denna rubriks innehåll är inte allt för ovanlig. Det kommer i den påbörjade bloggserien i apologetik (alltså att försvara den kristna tron) att komma mer om tro och vetenskap, men jag vill redan nu ge ett litet bidrag i form av några sidor ur John Lennox bok Guds dödgrävare där han tar upp vetenskapen och tron och just i detta tycke om Galileo och hans påstådda kamp mot kyrkan.

För den som vill läsa bloggserien återfinns den här:

Del 1 om att vara kristen i sin vardag

Del 2  en slags grundkurs om Bibelns trovärdighet

Konfliktmyter: Galilei och den romersk-katolska kyrkan

Urdrag ur John Lennox Guds dödgrävare sid. 30-34. Översättning: Mats Wall

Från: CredoAkademin

Att vi [i denna bok] så tydligt skiljer skapelselärans påverkan från annan religiös (inklusive kyrkopolitisk) påverkan på vetenskapens uppkomst beror huvudsakligen på att vi därigenom bättre kan förstå två av de paradigmatiska berättelser som ofta används för att vidmakthålla den allmänt utbredda uppfattningen att vetenskapen ständigt legat i krig med religionen – en föreställning som ofta brukar benämnas ”konflikttesen”. Dessa berättelser handlar om två av historiens mest omtalade konfrontationer: den första var alltså den mellan Galileo Galilei och den romersk-katolska kyrkan, den andra var debatten mellan T H Huxley och Samuel Wilberforce om Charles Darwins berömda bok Om arternas uppkomst. Vid en närmare granskning visar sig dessa berättelser inte alls stödja konflikttesen, en slutsats som säkert kommer som en överraskning för många. Likväl är det en slutsats som har historien på sin sida.

Först och främst kan vi konstatera att Galilei faktiskt ingår i vår lista över gudstroende vetenskapsmän. Han var varken agnostiker eller ateist – bara oense med dåtidens teism. I sin lysande biografi Galileo’s Daughter avlivar den amerikanska författarinnan och vetenskapsjournalisten Dava Sobel effektivt myten om Galilei som ”en avfälling som skrattade åt Bibeln”. Det visar sig att Galilei fullt och fast trodde på Gud och Bibeln och gjorde så i hela sitt liv. Han menade att ”naturlagarna är skrivna av Guds hand på matematikens språk” och att ”människans medvetande är Guds verk och därtill ett av de allra främsta”.

Vidare fick Galilei en hel del stöd från religiösa intellektuella – åtminstone till en början. Astronomerna vid den mäktiga jesuitiska utbildningsanstalten Collegio Romano stödde från början hans astronomiska arbete och hyllade honom för det. Han mötte emellertid häftigt motstånd från sekulära filosofer, vilka upprördes över hans kritik mot Aristoteles.

Detta kunde inte annat än skapa gnissel. Dock till en början, märk väl, inte med kyrkan. Så uppfattade i alla fall Galilei saken. I sitt berömda brev till storhertiginnan Christina (1615) säger han att universitetsprofessorerna gjorde så hårt motstånd mot honom att de sökte förmå kyrkans ämbetsmän att fördöma honom. Vad det egentligen handlade om för professorernas del var naturligtvis att Galileis vetenskapliga resonemang hotade den allt genomsyrande aristotelismen inom akademin.

I den framväxande moderna vetenskapens anda ville Galilei fast Guds dödgrävare ställa teorier om universum på grund av bevisning och inte på resonemang där man åberopade på förhand bestämda postulat och framför allt Aristoteles auktoritet. Därför beskådade han universum genom sitt teleskop. Vad han upptäckte slog hål på några av Aristoteles viktigaste astronomiska spekulationer. Till exempel upptäckte Galilei solfläckar, vilket svärtade ner Aristoteles ”fullkomliga sol”. År 1604 observerade han också en supernova, vilket ifrågasatte Aristoteles ”oföränderliga himlar”.

Aristotelismen var den rådande världsåskådningen. Den var inte bara det paradigm inom vilket vetenskapen måste bedrivas utan också en världsåskådning där sprickorna redan började rämna. Den protestantiska reformationen utmanade även den romerska maktpositionen, vilket gjorde att den religiösa tryggheten ur påvedömets perspektiv befann sig under växande hot. Följaktligen var detta en orolig tid. Den hårt ansatta romersk-katolska kyrkan, som i likhet med de flesta andra hade omfattat aristotelismen, upplevde att de inte kunde tillåta något ifrågasättande av Aristoteles. Ändå hade det börjat ryktas (särskilt bland jesuiterna) att själva Bibeln inte alltid gav stöd åt Aristoteles. Men dessa rykten var ännu inte starka nog att förhindra det mäktiga motstånd mot Galilei som så småningom skulle uppstå inom såväl akademin som den romersk-katolska kyrkan. Men orsaken till detta motstånd var trots allt inte bara intellektuellt och politiskt. Avund och – måste erkännas – Galileis egen brist på diplomati var också bidragande faktorer. Han irriterade dåtidens elit genom att publicera sina skrifter på italienska och inte som brukligt på latin. Syftet var att ge vanligt folk en känsla av intellektuell makt. Han gav sig hän åt vad som senare kom att kallas vetenskaplig folkbildning.

Galilei utvecklade också ett föga framsynt oskick att i skarpa ordalag fördöma dem som inte höll med honom. Han gjorde det heller inte lättare för sig då hans tidigare vän och välgörare, påve Urban VIII, yrkade på att Galilei i sitt verk Dialogo (’Dialog’, i senare upplagor kallad ’Dialog om de två världssystemen’) skulle infoga ett resonemang som påven själv hade utarbetat. Det gick ut på att eftersom Gud var allsmäktig kunde han skapa ett visst naturfenomen på många olika sätt, och därför var det förmätet av naturfilosoferna att påstå att man funnit den enda rätta lösningen. Galilei gjorde påven pliktskyldigast till viljes men gjorde det genom att lägga hans resonemang i munnen på en enfaldig figur som han kallade för Simplicio (ung. ’pellejöns’). Det skulle nog i moderna ordalag kunna betraktas som ett klassiskt självmål.

Det finns naturligtvis ingen ursäkt för att den romersk-katolska kyrkan använde sig av inkvisitionens makt för att tysta Galilei, inte heller att det tog flera hundra år för kyrkan att återupprätta honom. Det bör emellertid nämnas att Galilei – återigen tvärtemot den allmänna föreställningen – aldrig utsattes för tortyr. Hans efterföljande ”husarrest” tillbringades mestadels i lyxiga, privata slott som ägdes av hans vänner.

Det finns flera viktiga lärdomar att dra av historien om Galilei. Först en lärdom för dem som är benägna att ta bibelordet på allvar. Det är svårt att föreställa sig någon som nuförtiden tror att jorden är universums medelpunkt och att planeterna och solen kretsar kring jorden. Det betyder att man ansluter sig till den heliocentriska, kopernikanska världsuppfattning som Galilei kämpade för. Likväl menar man inte att detta strider mot Bibeln, trots att nästan varenda en före Kopernikus i likhet med Aristoteles trodde att jorden var universums fysiska medelpunkt och följaktligen använde sig av en bokstavlig bibeltolkning för att stödja den tanken. Vad har hänt som gör att man nuförtiden ser det hela annorlunda? Jo, helt enkelt att man numera anlägger en mera sofistikerad, nyanserad syn på Bibeln. Man inser att när Bibeln till exempel säger att solen ”går upp” så talar den fenomenologiskt – det vill säga att den beskriver saken utifrån iakttagarens perspektiv och inte begär att man måste tro på någon viss sol och planetteori. Dagens vetenskapsmän gör precis likadant: de pratar också ibland om att solen går upp, men deras ord brukar fördenskull inte tolkas som att de är obskuranta aristotelianer.

Men den viktigaste lärdomen är att vi bör vara ödmjuka nog att skilja mellan vad Bibeln säger och vår tolkning av den. Bibeltexten skulle kunna vara mycket mera sofistikerad än vad vi tror. Därför löper vi också risk att använda bibeltexten för att stödja idéer som den aldrig var tänkt att förmedla. Så tänkte åtminstone Galilei, och historien har gett honom rätt.

Slutligen finns det en helt annan lärdom som man ofta bortser från, nämligen att det faktiskt var den bibeltroende Galilei som kom med en bättre vetenskaplig förståelse av världen. Detta skedde som vi har sett inte bara tvärt emot vissa kyrkliga ämbetsmäns obskurantism utan även (och framför allt) tvärt emot det motstånd (och den obskurantism) som dåtidens sekulära filosofer visade prov på. Dessa var i likhet med de kyrkliga ämbetsmännen hängivna anhängare till Aristoteles. Dagens filosofer och vetenskapsmän behöver sålunda visa ödmjukhet när de ställs inför fakta, även om dessa fakta skulle förmedlas av någon som är gudstroende. Avsaknad av gudstro garanterar inte vetenskaplig rättrogenhet, lika lite som gudstro gör det. Kritik av ett rådande vetenskapligt paradigm är precis som på Galileis tid förenat med risker, oavsett vem som framför kritiken. Således finner vi att ”Galilei-affären” egentligen inte alls bidrar till att bekräfta den förenklade bilden att det råder en konflikt mellan vetenskap och religion.

%d bloggare gillar detta: