Vet vi att Jesus dog? Vad vet du om din farfarsfar? Uppfann Jesus det moderna bordet?

Nyårsafton som avslutade 2016 och inledde 2017 lyckades jag äntligen lägga på minnet namnet Albert Walldén. Det är ett namn jag hört flera gånger under min uppväxt, det är namnet på min farfars far. Jag har länge vetat att det var min farfars far som först tog sig det välklingande Walldén som efternamn, anledningen var att de var två kompanjoner som drev snickerifirma för möbler och båda hette Andersson. Så när någon kom och sa att: ”Jag har pratat med Andersson” så blev det efterhand lite rörigt och Albert bestämde sig för att byta; varför namnet blev just Walldén är för mig okänt.

För att vara en text om Jesu död så är detta kanske lite irrelevant och för att vara en högtid som vi närmar oss som firar att Jesus uppstod så kanske är kanske hela denna bloggposts fokusering på att Jesus dog likaså irrelevant?

Men det finns fler kopplingar än vad det kanske först ser ut som. För det första var Albert Walldén och Jesus Josefsson[1] båda snickare, men verksamma lite avsides, den ena på det sköna, men lite avsides belägna, LindholmenVikbolandet, den andre i den obemärkta orten Nasaret långt uppe i Galiléen, långt från Jerusalem och toklångt från det verkligt viktiga i Rom, Athen och Alexandria. Vi vet heller inte mycket om hur det de tillverkade var, den enda avbildning jag känner till om Jesu produktion är gjord långt efteråt, kanske uppfann Jesus det moderna bordet?

Har Albert och Jesus verkligen funnits?

Den mest slående likheten är att varken Jesus från Nasaret eller Albert från Lindholmen lever bland oss längre.[2] Det innebär att vi inte längre kan träffa dem om vi undrar över något eller vill lära känna dem eller funderar på om de någonsin funnits; vi måste söka andra källor till deras liv.

Vi kan förstås passa på att glömma bort fokuseringen just på Albert Walldén för en stund och rikta blicken mot din egen farfars far. Jag är övertygad om att du tror du har en, men vad vet du om honom egentligen? Eller om hans pappa, dvs ett avstånd av ungefär hundra år i tiden?

Det finns fortfarande människor som har träffat min farfars far, bland annat min egen pappa, min farbror och faster och ett helt knippe människor till. Det som de berättar, skriver ned och/eller som vi andra minns dem säga om Albert det är en källa. Utöver det så finns det säkert kyrkböcker av kanske till och med några olika slag, kanske finns mer än födelsedag och dödsdatum nedtecknade, för ännu äldre människor kan husförhörslängder finnas, skriftemålsanteckningar för nattvardsgång. Vi bör vidare ha militärtjänstgöring och om man driver affärsrörelse kan det finnas juridiska papper kring detta. Kanske om man misskött sin affärsrörelse eller gjort något annat lumpet så kan det finnas protokoll och andra handlingar från rättsväsendet. Om ens förfäder passade på att utvandra till Amerika kan man ha oturen att just i den företagsamma blomman av personens ålder finna den enda noteringen i kyrkböckerna: ”Avflyttad till Nord Amerika.”

Både från Nordamerika och annorstädes kan förstås brev skickas och mottas, vilket är en annan inte helt ovanlig källa med ett mer fylligt eller personligt innehåll ofta.

Strängt taget kan man hoppas på att för en så pass nylig händelse som ens farfars far, eller möjligtvis sin farfars farfar finna omkring fem källor till personens liv. Varav de flesta knapphändiga.

Vad vet vi om Jesus från Nasaret?

Då skulle man kunna tänka sig att läget för att veta något om en obemärkt snickare från en avkrok i det romerska riket; provinsen Judea, och dessutom från en avkrok i denna avkrok vid namn Nasaret att det läget är nästan hopplöst?!

Alla kan enkelt kontrollera påskens händelser!

Men så är det inte. Nästan alla människor i Sverige äger fem goda källor till Jesu liv, död och uppståndelse; de är samlade i en samling som heter Bibliotek[et] eller som vi vanligen säger Bibeln. Kanske låter det inte som en vettig källa, det är ju för det första bara en bok, inte fem som jag ju sa, men det är ju så att Bibeln är en samling böcker. En samling av de böcker som tidigast och bäst och med störst spridning berättade om Jesus på det sätt som stämde med hur han var, vad han lärde, vad han gjorde och hur hans liv och död och uppståndelse var.

Och nu till något helt annat – Vad vet vi om Ceasar, Hannibal och Sokrates

 

Hannibal, en annan känd härförare, levde 200 år före Ceasar och var inte romare, tvärtom så slogs han mot Rom och i sin kamp så är han mest berömd för att ha gett Rom sitt kanske största nederlag och för att ha tagit en stor skara stridselefanter över Alperna, problemet med Hannibal är inte huruvida han har funnits, men huruvida han har gjort vad han tillskrivs, det finns två i sig oförenliga versioner av tåget över Alperna med elefanter, ändå anser i stort sett ingen historiker att han inte gått över Alperna med elefanter, men vi får lyfta på hatten gällande hur.Faktum är att vi vet ganska lite om dessa, eller mycket beroende på hur vi ser det. Vi vet att Julius Ceasar erövrade Gallien (alltså dagens Frankrike), men vad har vi för källor till det? Jo de äldsta kopiorna av originalskriften (Commentarii de Bello Gallica) är ifrån 900 e. Kr, men originalet är skrivet under det första århundradet före Kristus, ett avstånd på ca 1000 år, de finns totalt 10 stycken kopior.

 

Om vi tar två ytterligare exempel ifrån den antika historien, de två filosoferna Aristoteles och Platon är båda kända och ganska vällästa fortfarande, ingen ifrågasätter om det är deras skrifter som vi läser, ändå är den äldsta kopian till Platons skrifter ungefär 1200 år efter det att originalet skrevs (totalt 7 kopior) och för Aristoteles del är tiden ca. 1400 år (totalt 5 kopior).

Platons, som var lärjunge till Sokrates (en annan filosof) är också den ende som nämner särskilt mycket om Sokrates och hur han var och hur hjältemodigt han dog, ändå tror vi på det (trots att det bara finns en källa som dessutom har dessa tidsavstånd och fåtaliga kopior).

Den text vi har flest kopior för från antiken är Homeros Illiaden, men det är ju å andra sidan ingen verklig händelse som skildras i den. Den är skriven ca. 700 f. Kr, den tidigaste kopian är från 300-talet efter Kristus, ett avstånd på 1000 år. En kopia på hela verket finns först från omkring år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs. Det finns totalt runt 800 kopior.

Är Bibeln vidare till slutspel vad gäller trovärdiga texter från antiken?

Först och främst finns det ett enormt stort antal kopior för det bibliska materialet, cirka 5000 stycken vilket som synes är en enorm mängd!

För det andra är tidsavståndet till händelserna enormt nära, tre kopior sticker särskilt ut, speciellt om man jämför med andra antika dokument och dess tidsavstånd till det de skildrar och tidsavståndet från original till den kopia vi nu har; dels den så kallade John Ryland papyrusen, eller som papyrusfragmentet ” Rylands Library Papyrus P52” (i Manchester). Det är daterat till ca 120 e. Kr, och har sju textrader på vardera sidan från Joh 18:31–33, 37-38. Den hittades i Egypten för ca 100 år sedan, och måste ha färdats från Efesos i Turkiet där originalet som skrevs av fanns. Det kan vara en förstahandskopia, åtminstone mindre än 30 år från originalet i tid (eftersom Johannesevangeliet skrevs omkring år 90)!

Sedan har vi text från de så kallade Döda havsrullarna som upptäcktes i Qumran. Man har nyligen upptäckt att de innehåller text från Markusevangeliet och Första Timoteusbrevet (av Paulus). Dessa rullar gömdes undan de annalkande romerska härarna år 68 e. Kr.

Vilka var de fem källorna han pratade om?

De fem källorna, fyllda med ögonvittnesutsagor och kontrollerbara fakta, som i stort sett varje svensk har tillgång till är de fyra evangelierna och dess författare i Bibeln, de som huvudsakligen berättar om Jesu liv, död och uppståndelse, samt Paulus, som är den tidigaste källan (tidigare än evangelierna) av de samlade i Bibeln.

Två frågor kvar – Först om det finns källor utanför Bibeln?

Jesus är antagligen den mest och bäst omvittnade personen ifrån antiken. Det finns åtminstone 39 olika antika källor, utanför Bibeln, som belägger Jesu liv och de tar upp mer än 100 uppgifter om Jesu liv, undervisning, korsfästelse och uppståndelse.

Kom ihåg att de flesta av dessa, och de två som här följer, ofta tillhörde de största fienderna till kristendomen och således inte hade några skäl att vilja prata om Jesus, en rimlig slutsats är att de nämner honom för att han funnits och gjort saker. Två exempel på historiker. Förutom dessa kan också Seutonius, Plinius den yngre (brevväxling med kejsare Trajanus, som i och med detta också blir en källa), Phlegon (krönikeskrivare)

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:

Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom … Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten.

 

Josefus (född år 37 e.Kr.) var en icke-kristen judisk historiker. Han fullbordade Antiquitates (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus nämner Jesus i två passager:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. c Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

De fetmarkerade styckena finns ej i de äldsta referenserna, ex. sägs uttryckligen att Josefus inte säger att Jesus var Kristus av den kristne kyrkofadern Origines och de följer inte Josefus stil i ordval etc. Troligtvis är dessa tillagda i efterhand, och texten bör antagligen lyda ungefär så här:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

Sista frågan – Kanske Jesus dog på korset, men försök INTE lura i mig att det blev mörk i tre timmar

Historikern Thallus skrev år 52 en historia om östra Medelhavet efter Trojanska krigen. Han nämner mörkret och förklarar det med en solförmörkelse. Hans verk har gått förlorat, men vi har det kvar genom Julius Africanus från ca år 221.

Vi har noteringar att mörkret syntes i Rom, Aten och andra städer kring Medelhavet. Tertullianus kallar det en kosmisk, eller en världshändelse.

Flegon (grekisk författare) skrev en kronologi strax efter år 137 och berättar att det under den 202:a olympiandens fjärde år (dvs. år 33) ”inträffade den största solförmörkelse”. Han berättar att det blev mörkt vid sjätte timmen och att det t o m syntes stjärnor på himlen. Han berättar att det blev en stor jordbävning i Bithynien och att många saker störtades över ända i Nicea.

Jämför gärna med evangeliernas berättelse om korsfästelsen och Jesu död.

Så jag tror vi på goda grunder kan gå in i påskhelgen i tron och förvissningen att Jesus dog och vi kan redan nu avslöja att indicierna för at han uppstod är nog så stora!

Det behandlas i nästa onsdags bloggpost!

 


Understreckare

Mycket av ovanstående text är författad i samråd med Magnus Lindborg.

För att läsa mer om dagen då det blev mörk rekommenderas Fallet Jesus av Lee Strobl, sidorna 91-92

Om Jesus utanför Bibelns källmaterial kan läsas samma bok och författare sidorna 79-99 om antika källor och sidorna 101-118 om arkeologiska bevismaterial som stödjer Bibelns berättelser.

För olika typer av källor som tillsammans ger 39 stycken om Jesus rekommenderas bland annat The verdict of history av Gary Habermas, (för just denna uppgift) sidan 169

[1] Det vet vi inte att han hette, det är rimligt att anta att han kallades bar-Josef (Josefs son).

[2] Vad gäller Jesus i alla fall inte i den form människor vanligtvis har.

Galileo dömdes till döden av kyrkan – tro och vetenskap en ständig konflikt

Denna rubriks innehåll är inte allt för ovanlig. Det kommer i den påbörjade bloggserien i apologetik (alltså att försvara den kristna tron) att komma mer om tro och vetenskap, men jag vill redan nu ge ett litet bidrag i form av några sidor ur John Lennox bok Guds dödgrävare där han tar upp vetenskapen och tron och just i detta tycke om Galileo och hans påstådda kamp mot kyrkan.

För den som vill läsa bloggserien återfinns den här:

Del 1 om att vara kristen i sin vardag

Del 2  en slags grundkurs om Bibelns trovärdighet

Konfliktmyter: Galilei och den romersk-katolska kyrkan

Urdrag ur John Lennox Guds dödgrävare sid. 30-34. Översättning: Mats Wall

Från: CredoAkademin

Att vi [i denna bok] så tydligt skiljer skapelselärans påverkan från annan religiös (inklusive kyrkopolitisk) påverkan på vetenskapens uppkomst beror huvudsakligen på att vi därigenom bättre kan förstå två av de paradigmatiska berättelser som ofta används för att vidmakthålla den allmänt utbredda uppfattningen att vetenskapen ständigt legat i krig med religionen – en föreställning som ofta brukar benämnas ”konflikttesen”. Dessa berättelser handlar om två av historiens mest omtalade konfrontationer: den första var alltså den mellan Galileo Galilei och den romersk-katolska kyrkan, den andra var debatten mellan T H Huxley och Samuel Wilberforce om Charles Darwins berömda bok Om arternas uppkomst. Vid en närmare granskning visar sig dessa berättelser inte alls stödja konflikttesen, en slutsats som säkert kommer som en överraskning för många. Likväl är det en slutsats som har historien på sin sida.

Först och främst kan vi konstatera att Galilei faktiskt ingår i vår lista över gudstroende vetenskapsmän. Han var varken agnostiker eller ateist – bara oense med dåtidens teism. I sin lysande biografi Galileo’s Daughter avlivar den amerikanska författarinnan och vetenskapsjournalisten Dava Sobel effektivt myten om Galilei som ”en avfälling som skrattade åt Bibeln”. Det visar sig att Galilei fullt och fast trodde på Gud och Bibeln och gjorde så i hela sitt liv. Han menade att ”naturlagarna är skrivna av Guds hand på matematikens språk” och att ”människans medvetande är Guds verk och därtill ett av de allra främsta”.

Vidare fick Galilei en hel del stöd från religiösa intellektuella – åtminstone till en början. Astronomerna vid den mäktiga jesuitiska utbildningsanstalten Collegio Romano stödde från början hans astronomiska arbete och hyllade honom för det. Han mötte emellertid häftigt motstånd från sekulära filosofer, vilka upprördes över hans kritik mot Aristoteles.

Detta kunde inte annat än skapa gnissel. Dock till en början, märk väl, inte med kyrkan. Så uppfattade i alla fall Galilei saken. I sitt berömda brev till storhertiginnan Christina (1615) säger han att universitetsprofessorerna gjorde så hårt motstånd mot honom att de sökte förmå kyrkans ämbetsmän att fördöma honom. Vad det egentligen handlade om för professorernas del var naturligtvis att Galileis vetenskapliga resonemang hotade den allt genomsyrande aristotelismen inom akademin.

I den framväxande moderna vetenskapens anda ville Galilei fast Guds dödgrävare ställa teorier om universum på grund av bevisning och inte på resonemang där man åberopade på förhand bestämda postulat och framför allt Aristoteles auktoritet. Därför beskådade han universum genom sitt teleskop. Vad han upptäckte slog hål på några av Aristoteles viktigaste astronomiska spekulationer. Till exempel upptäckte Galilei solfläckar, vilket svärtade ner Aristoteles ”fullkomliga sol”. År 1604 observerade han också en supernova, vilket ifrågasatte Aristoteles ”oföränderliga himlar”.

Aristotelismen var den rådande världsåskådningen. Den var inte bara det paradigm inom vilket vetenskapen måste bedrivas utan också en världsåskådning där sprickorna redan började rämna. Den protestantiska reformationen utmanade även den romerska maktpositionen, vilket gjorde att den religiösa tryggheten ur påvedömets perspektiv befann sig under växande hot. Följaktligen var detta en orolig tid. Den hårt ansatta romersk-katolska kyrkan, som i likhet med de flesta andra hade omfattat aristotelismen, upplevde att de inte kunde tillåta något ifrågasättande av Aristoteles. Ändå hade det börjat ryktas (särskilt bland jesuiterna) att själva Bibeln inte alltid gav stöd åt Aristoteles. Men dessa rykten var ännu inte starka nog att förhindra det mäktiga motstånd mot Galilei som så småningom skulle uppstå inom såväl akademin som den romersk-katolska kyrkan. Men orsaken till detta motstånd var trots allt inte bara intellektuellt och politiskt. Avund och – måste erkännas – Galileis egen brist på diplomati var också bidragande faktorer. Han irriterade dåtidens elit genom att publicera sina skrifter på italienska och inte som brukligt på latin. Syftet var att ge vanligt folk en känsla av intellektuell makt. Han gav sig hän åt vad som senare kom att kallas vetenskaplig folkbildning.

Galilei utvecklade också ett föga framsynt oskick att i skarpa ordalag fördöma dem som inte höll med honom. Han gjorde det heller inte lättare för sig då hans tidigare vän och välgörare, påve Urban VIII, yrkade på att Galilei i sitt verk Dialogo (’Dialog’, i senare upplagor kallad ’Dialog om de två världssystemen’) skulle infoga ett resonemang som påven själv hade utarbetat. Det gick ut på att eftersom Gud var allsmäktig kunde han skapa ett visst naturfenomen på många olika sätt, och därför var det förmätet av naturfilosoferna att påstå att man funnit den enda rätta lösningen. Galilei gjorde påven pliktskyldigast till viljes men gjorde det genom att lägga hans resonemang i munnen på en enfaldig figur som han kallade för Simplicio (ung. ’pellejöns’). Det skulle nog i moderna ordalag kunna betraktas som ett klassiskt självmål.

Det finns naturligtvis ingen ursäkt för att den romersk-katolska kyrkan använde sig av inkvisitionens makt för att tysta Galilei, inte heller att det tog flera hundra år för kyrkan att återupprätta honom. Det bör emellertid nämnas att Galilei – återigen tvärtemot den allmänna föreställningen – aldrig utsattes för tortyr. Hans efterföljande ”husarrest” tillbringades mestadels i lyxiga, privata slott som ägdes av hans vänner.

Det finns flera viktiga lärdomar att dra av historien om Galilei. Först en lärdom för dem som är benägna att ta bibelordet på allvar. Det är svårt att föreställa sig någon som nuförtiden tror att jorden är universums medelpunkt och att planeterna och solen kretsar kring jorden. Det betyder att man ansluter sig till den heliocentriska, kopernikanska världsuppfattning som Galilei kämpade för. Likväl menar man inte att detta strider mot Bibeln, trots att nästan varenda en före Kopernikus i likhet med Aristoteles trodde att jorden var universums fysiska medelpunkt och följaktligen använde sig av en bokstavlig bibeltolkning för att stödja den tanken. Vad har hänt som gör att man nuförtiden ser det hela annorlunda? Jo, helt enkelt att man numera anlägger en mera sofistikerad, nyanserad syn på Bibeln. Man inser att när Bibeln till exempel säger att solen ”går upp” så talar den fenomenologiskt – det vill säga att den beskriver saken utifrån iakttagarens perspektiv och inte begär att man måste tro på någon viss sol och planetteori. Dagens vetenskapsmän gör precis likadant: de pratar också ibland om att solen går upp, men deras ord brukar fördenskull inte tolkas som att de är obskuranta aristotelianer.

Men den viktigaste lärdomen är att vi bör vara ödmjuka nog att skilja mellan vad Bibeln säger och vår tolkning av den. Bibeltexten skulle kunna vara mycket mera sofistikerad än vad vi tror. Därför löper vi också risk att använda bibeltexten för att stödja idéer som den aldrig var tänkt att förmedla. Så tänkte åtminstone Galilei, och historien har gett honom rätt.

Slutligen finns det en helt annan lärdom som man ofta bortser från, nämligen att det faktiskt var den bibeltroende Galilei som kom med en bättre vetenskaplig förståelse av världen. Detta skedde som vi har sett inte bara tvärt emot vissa kyrkliga ämbetsmäns obskurantism utan även (och framför allt) tvärt emot det motstånd (och den obskurantism) som dåtidens sekulära filosofer visade prov på. Dessa var i likhet med de kyrkliga ämbetsmännen hängivna anhängare till Aristoteles. Dagens filosofer och vetenskapsmän behöver sålunda visa ödmjukhet när de ställs inför fakta, även om dessa fakta skulle förmedlas av någon som är gudstroende. Avsaknad av gudstro garanterar inte vetenskaplig rättrogenhet, lika lite som gudstro gör det. Kritik av ett rådande vetenskapligt paradigm är precis som på Galileis tid förenat med risker, oavsett vem som framför kritiken. Således finner vi att ”Galilei-affären” egentligen inte alls bidrar till att bekräfta den förenklade bilden att det råder en konflikt mellan vetenskap och religion.

Apologetik del 2 -Att tro på en gammal sagobok

Hur kan du tro på något som står i en [så] gammal bok?

En invändning som inte är allt för ovanlig mot din och min kristna tro. Det är också en invändning som det trevliga bibelstudiet/bönegruppen/ungdomssamlingen med den goda kladdkakan kvällen före  inte riktigt förmår svara på.

Det finns löjligt många skäl att sätta sin tilltro till Bibeln och det kommer att komma några av dem i denna bloggpost och fler i andra poster framöver, men först tänkte jag att vi skulle tänka till.

Vi som kristna förväntas allt för ofta stå till svars för vår tro, som om den i sig behövde försvaras, men ofta har den som inte omfattar den kristna tron inte särskilt mycket att komma med mer än förutfattade meningar om tro, Jesus, Bibeln etc.

Så det första som vi kan göra när vi möter en invändning likt denna om sagoboken är att se på frågan vi får, det kan vi alltid göra när någon ifrågasätter vår tro.

Frågan vi kan ställa oss är: Avgör verkligen någontings ålder hur sant det är?

Svaret är förstås: Nej!

Låt oss se på några viktiga, inte helt nytillkomna, fenomen som oftast omfattas av människor vi möter: Tryckfrihetsförordningen är lite drygt 250 år, är det en dålig sak bara därför? FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är drygt 60 år, är de mindre rätt än om de skulle skrivas idag? Demokratin räknar sina rötter tillbaka till det gamla Aten för cirka 2000 år sedan, är det en dum idé bara för det? För mycket länge sedan, långt innan Jesus vandrade omkring på jorden, visste man att jorden var rund.

20080816eclipsed2

Månförmörkelse visar jordens runda skugga                                               (Bild: Graham.beverley – https://commons.wikimedia.orgwindex.phpcurid=4572435)

 

Newtons lagar från 1600-talet duger för att skicka ut rymdfarkoster i solsystemet, bör vi räkna på något annat sätt bara för att det är gamla kunskaper? Hur är det med Arkimedes princip (och hans andra matematiska upptäckter), Pythagoras sats, alla de astronomiska observationer och beräkningar som olika högkulturer under mänsklighetens historia gjort? Ska allt det, trots att det är korrekt, betraktas som mindre sant ju längre tiden går? Nej, så är det förstås inte.

Sanning har att göra med om något skett som det berättas eller inte, sanning har inte egentligen med tidsavstånd att göra. Om det är sant att Big Bang har skett då har den skett även om det är så länge sedan att inget i det fysiska universumet kan ha hänt före. Ålder har inte med osanning att göra, sanning är inte relaterat till tiden utan till om något är sant eller ej.

Vad kan sägas positivt om Bibeln när vi då hjälpt vår motpart att tänka ett varv till?

Först och främst tänker jag på: Fokusera på Nya Testamentet, alltså om Jesus och den tidiga kyrkan! Gamla Testamentet är överkurs om detta ska vara en introduktion. Tyvärr är det lätt att få stå till svars för alla delar av Bibeln även om du blev kristen igår och började läsa den först i kväll. Några saker om Gamla Testamentet kommer jag att ta upp i kommande delar av denna bloggpostserie, till exempel skapelseberättelsen.

Om du måste rättfärdiga varför du börjar prata om den del som handlar om Jesus så kanske du kan argumentera att du ju är kristen och att kristendomen handlar om Jesus främst?!

20170321_151733

Bibelns berättelser om Jesus står säkert som verklighetsskildringar 

Några argument för Bibeln:

  1. Bibel är inte en bok utan flera, det är alltså flera olika personer/källor som berättar om samma saker.
    • Nya Testamentet består av många (27 st) och har fem huvudförfattare/källor (dels de fyra som skrivit evangelierna (Matteus, Markus, Lukas, Johannes) och Paulus som skrivit de flesta breven).
    • För andra antika personer är antalet källor som berättar om händelsen/personen ofta en eller två och då är det främst kejsare, kungar eller andra makthavare eller i alla fall personer som rört sig i viktiga delar av världen (alltså till exempel viktiga städer som Rom, Aten etc) som omskrivs, inte en avrättad snickare från en avkrok av världen (som det romerska riket lite ödmjukt kallade sig självt).
  2. Det Bibeln berättar om skrevs ned mycket nära i tid händelserna som skildras
    • På goda grunder kan vi anta att Jesus korsfästes ungefär år 30. De första skildringarna av detta skrevs ned på 50- och 60-talet (mellan 20-30 år efteråt) (det är de vi finner i evangelierna) och enstaka delar formulerades antagligen inom fem år från Jesu korsfästelse, det är de som vi återfinner i Nya Testamentet i form av trosbekännelser.
  3. Av antika dokument har vi aldrig kvar originalen, bara kopior av kopior av kopior, helst vill man ha så kort avstånd i tid från att originalet skrevs till att kopian som vi har bevarad gjordes.
    • Bevarade kopior av Johannesevangeliet som skrevs på 90-talet, har hittats från ca år 120 (John Ryland papyruset). Alltså trettio år mellan original och kopia.
    • För Markusevangeliet (skrivet på 50-talet) och 1 Timoteusbrevet (skrivet före år 62, eftersom författaren Paulus blir avrättad då) finns bevarade kopior från år 68 funna i de så kallade ”Döda havsrullarna” i Qumran.
    • Ingen annan antik text kommer i närheten (skillnaden är århundraden längre tid för de flesta antika texter från ursprunglig text till den kopia vi har idag).

Slutsats

Bibeln berättar en sann historia, den måste den som inte tror på Jesus förhålla sig till. Så småningom återkommer vi med tankar kring det övernaturliga i Bibeln som ofta är en stötesten för den som inte är kristen.

Askonsdag

Den äldste av sönerna och jag inledde så fastan på askonsdagsmässa i Lycksele kyrka. Som brukligt är sjöng vi psalm nr 135 Se vi går upp till Jersusalem. 

Inte mycket att säga om det, mer än att mina ögon föll på orden i den sista versen:

Oss frälsaren sagt att där han är, där skall vi med honom ock vara. 

Vilken utmaning! Vi ber ofta ”ske din vilja”, men vart /till vem vill han skicka mig? Var är Jesus? Är han oss en av sina minsta? Vågar/vill jag följa efter? 

Glad fastlagsdag! 

Firar denna festliga förberedelse för sista gången detta år med fläsk och bruna bönor.

wp-1488290350565.jpg

Detta reformationsjubileumsår får vi minnas Luthers ord om böner: ”Kort ska man be, men ofta och starkt.”

wp-1488290358819.jpg

Detta kyrkovalsår får vi se upp för valfläsket (detta är dock från gris): Allt är inte passande i Kristi kyrka.

Och förstås: Fastlagsbulle!

wp-1488290315104.jpg

Nu är det uppätet, så vad gör jag nu då?

Några kreativa sätt att fira fasta och göra en fasta i Jesu efterföljelse har jag tagit upp förut, de är ju förstås aktuella fortfarande!

På olika sätt kanske de speglar bibelordet

Detta är den fasta jag vill se (Jesaja kapitel 58 vers 6 ovh framåt)

Ett annat förslag kom i min väg igår på Facebook: Att ha en ny person eller företeelse för varje dag under fastan, men söndagarna öppna för andra av Guds infall. Vi får också utmana och stödja varandra i alla vänlighet och välmening under de dagar som nu kommer i den förberedelsetid som fastan är

Vi får minnas att fastan är en bra tid eftersom vi då får avstå för att fylla på, fylla våra liv med den mat som verkligen är viktig: Livets bröd, Jesus Kristus.

Apologetik del 1- Om att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Att vara kristen i Sverige är hur odramatiskt som helst, vi riskerar inte att förses med svart huva och tvingas ned på knä på Medelhavets strand för att halshuggas, bara för att vi tror på Jesus Kristus. När jag gick i skolan kom det ut en bok om en skolskjutning i USA, den hette: Hon svarade ”ja” och finns nu som film. Förövaren hade frågat flickan som såg på mig från bokomslaget: ”Är du kristen?” och hon svarade: ”Ja”. Han sköt henne i huvudet.

Sådant behöver vi inte konfronteras med i Sverige. Tack gode Gud! Men ofta nog är det svårt att säga ”Jag är kristen”.

Det här är första delen i en bloggpostserie tänkt som stöd till alla oss som trivs med Jesus, med kyrkan vi är med i, som ändå skäms eller tvekar en smula när frågan vad vi tror på kommer, vi som gärna svarar att vi såg på skidor eller var på fotbollsmatch i helgen, fast höjdpunkten var ungdomskvällen eller gudstjänsten eller bönegrupper.

Bloggpostserien är skriven av en kille som heter Martin Walldén, en kille som ägnat hela barndomen åt att växa upp i kyrkan, som hade många av sina bästa vänner i kyrkan, som där upplevde en miljö som var varm och tillåtande och som fick honom att växa, men som då högstadieläraren frågade vilka som var kristna i klassen ändå inte våga räcka upp handen, bara mina två andra trosfränder vågade.

Jag tänkte så här i första inlägget i serien dela några tankar om vad det är vi ger oss in i då vi offentligt bekänner oss som kristna (alltså vid de tillfällen då vi inte kan slingra oss undan utan faktiskt måste medge att vi är kristna). Badvattnet i rubriken är vår samtid och dess kulturyttringar, grundfilosofi och åsiktsriktningar. Vi kan tänka oss en bassäng med vatten, den kan objektivt beskrivas ha en temperatur på X grader Celsius, men ändå kommer en person som just kommer upp ifrån en isvak att beskriva upplevelsen och temperaturen som mycket annorlunda jämfört med den som just kommer ut ifrån en bastu. Du och jag som kristna kommer från ett sammanhang, den som inte tror på Jesus kommer från ett annat. Vi möts på ett och samma ställe, men våra upplevelser och våra förutfattade meningar om vår tid och det vi samtalar om skiljer sig ändå åt väldigt ofta.

Vi lever i ett sammanhang som automatiskt klumpar ihop dumhet med kristen tro, som njuter av att säga att ”Jag tror på vetenskapen”, ett samhälle som tycks tro att detta är normen trots att det är ganska ovanligt i jämförelse med övriga länder i världen.

Du och jag har uppförsbacke, vi kommer från den goa värmen i bastun där tron ger oss mening och sammanhang, där vänner rycker om och stöttar varandra, där smarta filosofer skriver böcker och debatterar offentligt om den kristna trons sanning och koherens, om Bibelns trovärdighet och nyateismens tillkortakommanden, men så i den där basängen där vi just möter någon som upplever verklighetens badvatten helt annorlunda då flyger de goda argumenten bort, vi snubblar och tystnar. Denna första bloggpost kommer jag inte förse någon med något som helst material för att möta den andre som inte alls har så goda skäl som vi kanske lätt tror och den icketroende lätt tror, påhejad av omvärlden, jag kommer bara belysa att det är inte så konstigt att vi tystnar, allt tycks tala emot oss, men jag vill komma med en uppmuntran: VAR OCH EN AV OSS KAN SLIPPA STÅ UTAN SVAR!

2017-02-05-10-10-50

Från ett håll kan det se ut som en oerhörd uppförsbacke, nästan omöjlig att ta sig uppför

2017-02-05-10-12-36

Från ett annat håll är det en knappt märkbar liten sluttning

Kanske verkar det vara en oöverstiglig backe detta att kunna åtminstone lite grand försvara sin kristna tro, men jag tror att det handlar om att vår samtid får oss att tro att berget måste bestigas på icke-kristnas vis. Så är det inte, berget har många vägar upp och en del är lättare, men upp till toppen kommer man ändå!

Eller annorlunda uttryckt: Många invändningar mot kristen tro är inte så allvarliga eller svåra som vi och icke-troende tycks tro eller mena, men för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om att uppleva att det blåser snålt när man kommer ut som kristen vill jag ge er tre nutida, offentliga exempel på personer som utan att ha gjort något dåligt, bara gjort det de skulle, ändå råkat i blåsväder på grund av att de är kristna.     

Elisabeth Svantesson

När hon utsågs till arbetsmarknadsminister av regeringen Reinfeldt blev det mycket skriverier om hennes tidigare medlemskap i Livets ord och Ja till Livet. Man hade till och med en omröstning på Aftonbladets hemsida om det var ett problem att Svantesson tidigare varit med i Livets ord, vilket 72 % ansåg.

Alice Bah-Kuhnke

Hon fick ett veritabelt drev mot sig när hon skulle bli ny kulturminister. Hon sa i en intervju: ”Jag får aldrig så många hatbrev som när jag säger att jag är kristen. Är inte det intressant? Och då är jag ändå både svart och kvinna.”

Per Eriksson

Per Eriksson hamnade i blåsväder innan han ens hade tillträtt som rektor för Lunds universitet 2009. När det blev känt att Per Eriksson är praktiserande kristen – tidigare pingstvän, nu tillhörande Hyllie Parkkyrka, en frikyrka ansluten till Baptistkyrkan, blev det hetsig debatt. Lärare vid Naturvetenskapliga fakulteten hävdade att Erikssons frikyrkliga bakgrund stod i kontrast till Universitetets värderingar. Frågan nådde ända upp i riksdagen.

Tack för att du följt med så här långt! Nästa gång börjar vi vandra uppför motlutet genom att se på någon eller några invändningar som vi möter som kristna på fikarasten, på träningen eller när vi träffar andra människor som inte delar vår tro på annat sätt.

Nästa inlägg kommer på lördag!

Reformationsdagen 

Idag firar vi Reformationsdagen, och i år är det 500 år sedan reformationen inleddes med Martin Luthers kritiska teser om missförhållanden i kyrkan.

Från min resa till Wittenberg och inledningen av reformationsjubileet kommer dessa två bilder

Vad erbjuder reformationen oss idag? Spelar den någon roll? Mot eller för vad spikar vi upp våra teser idag? Vad bör vi spika upp teser för eller mot?

Jag tror att de tre bokstäverna N-Å-D är något som vi idag kan lyfta fram, ”var finner jag nåd?” En fråga ganska lik: ”Var finner jag en nådig Gud?”

För att våra bröder och systrar omkring oss måste vi själva omfatta den och också berätta om den! Några tankar om att förklara och försvara den kristna tron på luthersk grund, och med ett lutherskt bidrag kommer här, denna reformationsdag! Inspelat på årsdagen av Luthers födelsedag.

 

%d bloggare gillar detta: